tisdag 17 december 2013

5 bättre saker i kyrkan än skolavslutning i kyrkan


Här är fem grejer jag tycker är mer prioriterade att anordna med präst i kristna kyrkor än skolavslutningar för elever som inte ens tror på Jahve.

1. Rundpingisturnering - prästen kan agera domare. De gillar ju att döma folk.
2. Studentboenden - prästen kan agera medlare när nån spelar för hög musik på natten med den där jävla AVICSIIII eller vad fan han heter.
3. Hem för övergivna katter - det finns väl oblater för katter?
4. LAN - även med ett kasst Wi-fi kommer man ha bättre kontakt med varandra än med Gud (Kom igen, jag bad superduperhårt att Hen skulle se till att bebisar inte skulle dö i cancer, men det gör de ändå. Bebisar är för fan utan synd. Vad är det för gud?).
5. Ehm ehm ehm ... Gudstjänster för de som faktiskt är med i kyrkan????

måndag 16 december 2013

Panikångest on the streets of Malmö - Om att ha levt/leva med panikångest

Jag har under de senaste veckorna börjat få rätt kraftiga panikångestattacker. Jag tror att de började i samband med att jag var på en hälsoundersökning där det visade sig att jag hade för högt blodtryck.
Sen dess har jag gått runt och oroat mig. Jag var på uppföljning i förra veckan och blodtrycket var fortfarande högt så jag måste gå på ytterligare kontroller.

Från nån gång under högstadiet till sommaren efter första året på gymnasiet led jag något enormt av panikångestattacker.

I prinicip såg varje dag ut så här under mitt första år i gymnasiet då det var som värst:

Vaknade.
Hann äta en smörgås innan jag började stressa upp mig.
Åkte buss  i 40 minuter till skolan. Kände stark oro under hela resan.
Höll på med kontrollbeteenden, kollade andningen, kollade sväljförmågan, kontrollerade att jag inte skulle kräkas under förmiddagens lektioner.
Åt ingen lunch för jag blev för stressad i skolmatsalen. Rädd för att de andra eleverna skulle stirra på mig. Att de skulle tycka att jag var konstig.
Upprepade samma beteende under eftermiddagens lektioner men på fastande mage.
Illamåendet och hungern efter att inte ätit på hela skoldagen förvärrade oron så de 40 minuternas bussresa hem tog oftast 2 timmar för jag var tvungen att gå av bussen flera gånger på grund av starka panikkänslor.
Jag kom hem helt utmattad och ägnade ungefär 1 till 2 timmar åt att försöka få i mig lite middag. Oftast åt jag själv inne på toaletten.
Att försöka somna var nästan omöjligt. Så fort jag hade lagt mig började jag kontrollera mitt sväljande vilket gjorde halsen väldigt irriterad och det förvärrade allt ytterligare. Jag grät varje natt av frustration. Jag kände mig fången i min egen kropp och alla försök till att hitta på sätt att avleda attackerna förvärrade dem bara ytterligare. Jag kunde inte gå på bio. Jag kunde inte umgås med andra kids i min ålder. Jag kunde absolut inte sova över eller äta hos någon annan. Jag kunde inte bli tonårsförälskad i någon, vilket jag tror fortfarande präglar mina problem med nära kärleksrelationer – att jag hamnade efter i utvecklingen.

Jag gick i samtalsterapi hos PBU sista terminen i nian, men det hjälpte inte. Och på nåt vis var det som att de aldrig berättade för mig att det fanns mediciner som kunde hjälpa. Jag var absolut inte mottaglig för terapi i den åldern. Jag hade gått några gånger som barn också av andra anledningar, så jag var ganska skeptisk.

Under sommarlovet efter första året på gymnasiet när jag hade en väldigt kraftig attack på vårt sommarställe där jag tillslut låg i en liten hög i hörnet och andades i en pappåse orkade min mamma inte ha det på det här sättet längre utan hon såg till att jag tillslut fick mediciner.

Jag var livrädd för de här medicinerna. Man hade ju hört talats om lyckopiller som skulle göra en till nån slags Livets ord-glad människa. Som en robot eller nåt. Men jag hade kommit till en punkt då de enda två valen jag kunde se var självmord eller mediciner, och som tur var valde jag vid den tidpunkten medicinerna. Jag började med Cipramil. Att få i sig den där för många lilla tabletten var för mig som att svälja en vattenmelon. Det kunde ta en halvtimme på morgonen för mig att få i mig den. Den första månaden eller så med medicinen präglades av kraftigt illamående som bieffekt, men jag härdade ut och det är jag tacksam för idag. Jag är tacksam för att jag fortfarande lever.

Så jag gick på Cipramil och senare andra mediciner från att jag var 17 till att jag var 27 då jag började med avtrappning efter att ha gått i KBT och andra former av terapi under flera år (ehm, av andra skäl än panikångesten främst ...).

Men nu har jag börjat få svårt att åka buss, gå på bio, åka tåg och äta bland andra igen.

Jag var och såg nya Hunger Games-filmen för nån helg sen och under första halvan av filmen trodde jag att jag skulle få en hjärtattack. Jag satt i mitten av en fullsatt salong och kände mig helt låst.
Jag satt kvar för jag visste ju rent logiskt att jag hade en panikångestattack, men det var fan ingen kul upplevelse. Jag ville inte heller förstöra kvällen för personen jag var på bio med genom att freaka ur vilket bara gjorde att jag spände mig ännu mer och attacken blev kraftigare. Tillslut lyckades jag lugna ned mig och kunde se resten av filmen utan större problem (förutom att den sög ...).

Jag har haft besvär på sj2000 under mina två senaste resor till Stockholm också. Där är man ju verkligen instängd med andra och dessutom finns det ju väldigt få toaletter och de är tyå alltid upptagna eller så är det nån som står i kö till dem. Just toaletter har varit mina "panic rooms" där jag isolerat mig från omvärlden. När jag var yngre hade jag stenkoll på alla offentliga toaletter inne i Stockholm city för att snabbt kunna sätta mig i säkerhet.

Jag tror inte att jag kan komma ur de här attackerna jag har nu på något annat sätt än att börja med medicinering igen. I alla fall inte kortsiktigt. På längre sikt måste jag börja med terapi igen. Lord knows att jag har en del annat fucked upp-grejer jag måste bearbeta som jag bara lagt locket på.

 Men jag ser det inte som ett nederlag att börja med medicinerna igen. Jag vet att de fungerar för mig och att jag inte behöver må som jag gör just nu. Förhoppningsvis finns det ännu modernare mediciner i dag än de som jag gått på tidigare som är ännu bättre, så jag ser fram emot dem.

I morgon är det jag som ringer och bokar ett läkarbesök och så får jag hålla tummarna för att jag får ett recept utskrivet.  

söndag 8 december 2013

Människor är inte kostnader

Det finns de som sitter och räknar på hur mycket föräldrarna till de jag satt och spelade Nintendo 8-bitars hemma hos som barn kostar samhället. De som tog sig hit för att skapa bättre förutsättningar för sina familjer. Det mänskliga att göra som förälder. Ingen lätt sak att lämna allt. 


Man räknar på dessa människor som om det är skolans mattebok. Där äpplen kostar en sak och päron en annan. Man avhumaniserar dem till siffror och statistik för att kunna göra sig av med dem.


Vi måste stoppa denna syn på våra medmänniskor. Vi måste stoppa rasismen.

Att Sverige är ett land människor flyr till och inte ett land människor flyr ifrån ska vi vara stolta över. 

måndag 2 december 2013

Kära röv

Du har funnits där hela mitt liv. Men du är baksidan av mitt jag.
Det ibland smutsiga. Det många gånger sexiga.

Du är en fast punkt i min tillvaro. Du protesterar aldrig när jag sätter mig på dig.
Det är ju din plats i livet. Att bära upp min överkropp när benen vill vila.

Ibland ligger jag i sängen och pratar med dig. Du svarar likt en ängels trumpet.
Dofterna du sprider påminner om en äldre tid. En tid då vi människor levde närmre naturen.
Innan vi dolde våra sanna jag i duschcremer och Fahrenheit-lögner.

Min röv. Jag älskar dig och det är med darr i rösten och tårar längs kinderna jag skriver detta.

Du är min bästa vän.