torsdag 28 november 2013

Några små tankar om Nordkorea och Jehovas Vittnen innan jag går ut för en öl med en vän som inte tror på någonting

Jag håller på att läsa serieboken Pyongyang av Guy Delisle som nu finns på svenska från Placebo press.
Boken är självbiografisk om Delisles tre månader i Nordkorea när han övervakade animationsprocessen åt ett bolag han jobbade åt. Som utlänning har man väldigt liten rörelsefrihet i landet och måste nästan hela tiden ha en guide med sig som håller koll på en så att man inte smittar folket med kapitalism.

Senaste tiden har jag också kollat på ett gäng dokumentärer och reportage från just Nordkorea.

Jag tror min fascination har att göra med min fascination för sekter. Jag har ju själv tillbringat en hel del tid med Jehovas Vittnen i mina tonår och kan känna igen mycket av beteendet hos nordkoreanerna (i alla fall hur de framställs). Inom Jehovas Vittnen tror man på en massa saker som är väldigt lätt att motbevisa (exempelvis att människan funnits i mer än 6000 år). Och de håller på med en hel del andra knasigheter som till stora delar går ut på att de bevakar varandra egentligen. Mycket av rädsla att själva inte råka illa ut, är min tolkning. Folk som är med har investerat så mycket (inte bara pengar) utan socialt och i trovärdighet, så priset de måste betala om de utesluts ur sekten är enormt. Man kan förlora hela sin familj om man har otur. Dessutom tror jag många tycker det skulle vara för genant att erkänna att man trott på så störda saker (hela grejen med Jordens undergång till exempel som Sällskapet Vakttornet förutspått till specifika datum. Sen när de datumen inträffat och Jorden funnits kvar har de helt enkelt reviderat sina böcker och folk börjat förtränga det hela och pratar inget mer om det utan ser fram emot nästa gång Jorden ska gå under...).

Men för att återgå till Nordkorea. Det är ju fruktansvärt hur folk verkar ha det där. De har det säkert ännu värre än vad vi får veta. De har ju till och med fångläger för folk liknande Gulag.
Samtidigt skulle en del av mig vilja åka dit för att ta del av de där märkliga guidade turerna med alla knäppa historier om The dear Leader och bo på det där hotellet på ön som är reserverat för utlänningar och äta den friterade äckliga maten i den stora tomma matsalen. Få åka en biltur i svindlande 80 km/h på den fyrfiliga tomma motorvägen.

En dag faller förhoppningsvis regimen och nordkoreanerna får leva sina liv i frihet.
Jag skulle vilja vara med när det händer.

onsdag 27 november 2013

Kort sagt: Jag gillar inte att gå på konsert

Jag går nästan aldrig på konserter längre, och innan rätt sällan. Jag gillar helt enkelt inte att andra människor gillar samma musik som jag. Jag gillar inte att de reagerar på samma musik på andra sätt än jag. Och så är det omständligt att gå ut. Man måste klä på sig. Man måste köpa dyr öl. Man blir kissnödig. Man måste stå i kö till toa som luktar för mycket kiss (lagom kisslukt är jag okej med).  Bandet går sent på scen och allt tar bara en massa tid och så måste man åka buss från Djurgården eller t-bana från Globen eller vars man nu är med en jävla massa idioter som var på samma konsert och då ser man dem i det där obehagliga ljuset kommunaltrafiken dränker alla i. Fy fan, jag blir hellre jagad av vargar.

Men jag kan uppskatta att lyssna på inspelad livemusik och att kolla på konserter på video. Inspelningen blir ett filter. Precis som att jag gillar att titta på filmer med utsikten från tågresor, men att sitta på ett tåg och titta ut genom fönstret AFK är jag ganska ointresserad av. Jag tror att jag överlag inte gillar att leva i det fysiska. Det här ständiga gnidandet mot varandra vi håller på med. Psykiskt och fysiskt. Din arm dras längs min och friktionen går upp i hjärnan och du står för nära när vi väntar på bussen och du har inte ens tagit fram busskortet när bussen kommer så det tar längre tid att få ombord alla och bussen blir sen och någon får sparken och går ut och tar livet av sig själv eller någon annan eller inte alls utan bara fortsätter att leva. Går till Arbetsförmedlingen och söker jobb. Alla jobb som finns fast man inte är kvalificerad och den som måste administrera alla jobbansökningar blir sönderstressad och går in i väggen och blir långtidssjukskriven och måste sälja sin kanin till en pedofil.

Men det här liveuppträdandet med Eurytmics gillar jag exempelvis (fast slutet som är bäst är bortklippt. KUKEN!).


måndag 25 november 2013

De mest otroliga flytt-klyschorna - Vi har hela listan (typ)

Jag har ju så att säga hjälpt mig själv och diverse kompisar att flytta de senaste fyra helgerna.

Några återkommande fraser har varit:

- Det är ju som Tetris! (om att packa flyttbilen)

- Då behöver man inte gå till gymmet idag! (om att det är fysiskt ansträngande att bära alla grejer)

- Ska det här mordoffret jag hittade under soffan också med till nya stället? (om det obligatoriska liket alla i Malmö har hemma)

Det sistnämnda är lite av en vattendelare. Precis som många tycker att man bör lämna en toarulle till de nya som flyttar in efter en, eller att man lämnar några galgar.

Själv blir jag ofta väldigt fäst vi de döda kalla ruttnande kropparna och tar gärna med dem i flytten.
Problemet är att jag flyttar ganska ofta, så nu har jag samlat på mig en hel del lik i garderoben.
Min sambo tycker dessutom att jag bara ska få behålla en döing.
Som socialist är jag emot för många val, så det är ett svårt för mig att bestämma vem jag ska behålla. Samtidigt förstår jag att det är borgligt att vilja ha flera. Man ska ju dela med sig av sitt överflöd lik-som.
Jag känner mig helt enkelt splittrad och önskar att det fanns någon jag kunde vända mig till för råd. Någon man kan lita på.

Men jag litar bara på mig själv och jag har en tendens att alltid ha fel.

söndag 24 november 2013

We're on a ride to nowhere

- Hur mår du?
- Bra, tack.

Frågan får man ofta. Man ställer den ofta. Oftast samma svar. Om det inte är nån nära som frågar.

På tåget hem från Stockholm i går så satt det en kvinna i medelåldern och jobbade frenetiskt på sin laptop. En lördag alltså och hon var businessklädd. Dyr väska. Dyr kappa. Dyra smycken. Ändå andra klass.

Hon suckade mycket och verkade trött. Det var bara förmiddag och hon skulle ha två presentationer under dagen och kvällen.

Telefonen ringde och hon lät helt uppgiven under samtalet som följde. Hon hade jobbat nästan varje dag sedan januari. Rest till olika städer i Sverige och Europa flera gånger under veckorna och var helt körd i botten.

Efter att hon lagt på fortsatte hon att frenetiskt jobba på sin laptop.

Telefonen ringde igen.

Hon blev en helt annan människa. Nu lät hon superpigg och superpepp. Hur glad och engagerad som helst. Ett kundsamtal och masken åkte fram.

Efter att hon lagt på fortsatte hon att frenetiskt jobba på sin laptop. Och suckade tungt.


torsdag 21 november 2013

Döden döden döden

Jag tänker mycket på de döda. Ibland inte alls.

Jag tänker på mitt för höga blodtryck. Försöker känna efter om hjärtat ska spricka. Inte så där som hjärtat spruckit tidigare utan så där så att man på riktigt inte kommer finnas längre.

Provar att ta ett djupt andetag för att se om jag fortfarande andas. Ibland slutar jag att andas när jag sover säger min sambo. Det är läskigt. Jag somnar till i stolen på snabbtåget och vaknar till med ett ryck. Jag andas.

De döda dyker upp i flödet på Facebook. De har födelsedagar. Folk skriver till dem. De saknar.

Jag tänker på de där sms:en och facebookmeddelandena jag skrivit till mina ex när hjärtat har gjort för ont och saknaden varit för stor. De döda svarar inte. Skriver du till en död ångrar du dig inte efteråt.

Jag skriver det här på tåget på väg till staden där det finns gator jag inte längre går längst. Där det finns kaféer jag en gång i tiden var stammis men inte längre besöker. Barer jag går omvägar förbi.

Min moster ska begravas.

onsdag 20 november 2013

I drömmen ser jag de döda

I natt drömde jag att David Hasselhoff kom och hämtade mig i sin limegröna Volvo 240 under en viadukt i Alby. Det var vinter och snön låg lätt på marken.

Jag lade märke till att jag var klädd i svart kostym och i svart vinterrock. Vi var två av 12 bistra män som skulle gravsätta kungen.

Vi utförde vår uppgift under tystnad. Att kungen var död var en hemlighet. En klon skulle ta hans roll i offentligheten. Silvia skulle inget få veta.

Då upptäckte jag att jag även hade på mig mina fantomenstrumpor som är en premie för nya prenumeranter på tidningen. Den som bär dessa strumpor får förmågan att se de döda, precis som om de var vid liv, men minus något oklart.

Jag kunde se hur kungen stod några meter längre bort på kyrkogården bakom en häck. Det såg ut som att han inte förstod vad som hände. Att han inte kunde ta in att det var han som låg där i jorden. Bara en kropp utan något i.

Scenbyte. Så där som i drömmar bara är man någon annanstans. Ett vardagsrum, men inte vilket som helst. Mammas vardagsrum. I soffan låg pappa. Han såg ut som han gjorde när han var frisk. Han pratade med mig om någon vanligt. Kanske om hur mycket mer man kan spela in om man spelar in på longplay med VHS. Pappa, du är ju död, försökte jag med. Han bara fortsatte att mala på utan att lyssna. Som om han fortfarande var vid liv.


tisdag 19 november 2013

Utmaningen med att döpa sitt barn

En av dagens största nyheter i social media har varit att Blondinbella äntligen fött sin lilla knubbis Gillis.

Det är ju nåt med de här namnen som får en att tänka på andra såna lite avväpnande is-böjningar. Alltså, ja knubbis, bebis, gullis osv. Men Gillis är faktiskt ett fornnordiskt namn som betyder "han som gillar", så all is well.

I alla fall är varje nytt barn som föds, förutom en enorm belastning för vår miljö (särskilt västerländska barn med sina konsumtionsbeteenden), vackra mirakel. Ingen ironi i detta. Det är underbart med barn, så all lycka till de unga föräldrarna. Statistiskt sett kommer det gå bra för Gillis eftersom han valt en fin klassbakgrund att födas in i.

Att komma på och komma överens med sina partners om vad ens gemensamma barn ska heta kan vara knepigt. I dag kanske man vill, precis som när man registrerar en hemsideadress, ha något som är lätt att komma ihåg, som sticker ut och som dessutom är lätt att stava till.

Ens namn är ju något man själv äger men som andra mest använder när de snackar skit om en. Om man inte är galen eller om man inte är Mary J. Blige som pratar om sig själv i tredje person. Så det ökar ju pressen ytterligare på en som föräldrar. Vill man att ens barns framtida falska vänner ska säga "Anders är ett sånt rövhål" eller "Texas är ett sånt rövhål". Det är naturligtvis en fråga om smak och alla föräldrar får göra som de själva vill. Det är inte upp till mig att moralisera om detta.

Hur som helst så har allt detta fått mig att fundera lite på vad jag själv skulle vilja att mina eventuella framtida framtidsbarn ska heta.

Just eftersom de kommer existera i framtiden vill man ju att de ska heta coola framtidsnamn.
Här är en lista!


  • Bullzip3000 Sol
  • Cyber_Kim2015 Sol
  • 99_kr_månaden Sol
  • Streaming_varsomhelst Sol
  • Minimilön-Jerka Sol
  • Terrabyte Sol
Man vill ju hitta ett namn som gör att barnen blir lagom mobbade så de inte börjar med sport utan hellre blir kraftigt asociala, får anknytningsproblematik men blir asgrymma twittrare (eller vad framtidens motsvarighet till Twitter kommer vara. Kanske att man är uppkopplad till matrixen genom en slang från röven så man bokstavligt talat kan bajsa ut allt man har inom sig i feeden. Vad vet jag. Jag är ingen siare.).


måndag 18 november 2013

30 ONÖDIGA OCH NÖDVÄNDIGA FRÅGOR!

För att värma upp kommer mitt nya första inlägg på bloggen vara av den populära frågor och svar-typen. Den tar man lätt till när man effektivt vill låta sina bloggläsare komma närmare in på huden och för att fördjupa bloggare/läsare-relationen. När du är på dejt kan du också prova på att fråga den du är på dejt med dessa frågor.

Frågorna denna gången är hämtade från bloggen "Sojkas framtid" på extremsajten "Allt för föräldrar".


  1. Vad heter du? Dr Fram Stjärt
  2. Vem fick du dessa frågor av? Jag googlade på "frågor mammablogg"
  3. Hur gammal är du? Nära 25.
  4. Är du romantisk? Jag är nog något av en renässansman. 
  5. Hur lång är du? 183 cm (mättes av läkare förra onsdagen!)
  6. Vilken ögonfärg har du? Laminerade.
  7. Har du stationär eller bärbar dator? Allt flyter.
  8. Vilka städer har du bott i? Enda staden jag bott i är Stockholm.
  9. Tycker du om kaffe? Inte efter vad som hände på jobbets toa tidigare idag. Kaffe har behandlat mig illa.
  10. Tycker du om att mysa/kela? Med små gulliga mulliga nulliga myselismys 'niner.
  11. Kan du några andra språk än svenska? Kärlekens språk. När jag var yngre kunde jag prutta delar av Imse vimse spindel, men jag antar att det räknas mer som musikalisk begåvning än språklig, då jag pruttade på svenska.
  12. Har du någonsin åkt ambulans? Jo jag jobbade inom vården förut. Hmm, har jag svarat på de här frågorna förut???
  13. Vad har du för ringsignal? Jag vet inte.
  14. Vad har du för bakgrundsbild på mobilen? En mobil med en bakgrundsbild på en mobil med en bakgrundsbild.
  15. Kan du byta olja på bilen? Nä det är mannens jobb!
  16. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Only in the bedroom. LoL.
  17. Vad är det bästa som hänt dig? Att jag utbildade mig. Det tog mig framåt i livet.
  18. Vad är det värsta som hänt dig? Jag har vissa psykiska fel som gör att jag har lite svårt att värdera vad som är dåligt. Alltså kan jag tycka att det värsta som hänt mig är att jag råkat sätta mig på fel plats på SJ2000 och så har den som har platsen gått ombord tåget och sagt "Eh, ursäkta, men jag tror att du sitter på min plats". Då känner jag mig väldigt korkad och blir generad. Sen har ju folk som stått mig nära dött, men det hände ju inte mig, utan dem.
  19. Har du varit med i tidningen? När jag gick i mellanstadiet i Vårby Gård så hängde jag, Jessie och Feliks i betongbyggnaden som hängde ihop med tunnelbanehållplatsen. Då kom en gubbe förbi och ville fotografera oss i den där coola urbana förortsmiljön. Jag tror att han var från tidningen VI Barn eller nåt. Någon månad senare kom tidningen och fotot var beskuret så att bara Jessie och Feliks syntes. Då tänkte jag helt seriöst att de på tidningen inte tyckte att jag var ett vackert barn. Att bara vackra barn fick vara med i tidningen. Nu som vuxen vet jag att så är fallet.
  20. Har du någon piercing? I hjärtat.
  21. Civilstånd? Kulbo.
  22. Hur bor du? I en 3:a. Hyreslägenhet. 116 kvm. Privilegierat. Konstnärsmyten. Lång köksbänk.
  23. Vilket är ditt drömjobb? Bloggare.
  24. Vad har du haft för husdjur? En katt, men den dog i cancer pga inavel.
  25. Vad arbetar du med idag? Mycket administration. En hel del mail. Samt telefonsamtal. Skrattar mycket på jobbet. Drar egna vitsar vid kaffeautomaten. Är min egen publik.
  26. Kan du åka slalom? Hellre shalom än slalom.
  27. Vad har du för utbildning? Livets ords hårda skola.
  28. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med? Min röv. Har vunnit priser för den i Tyskland.
  29. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med? Dessa frågor är skrivna av en kvinna. Undrar om en man hade kommit på dem om han hade hittat på frågor till sig själv? Ingen kritik mot personen som hittat på frågorna. Det är säkert undermedvetet, men ändå. I alla fall så är jag minst nöjd med ... äh, jag kommer inte på något. Som kille behöver jag inte tänka så mycket på min kropp. Jag duschar den dagligen dock. Att vara kille äger. Typ 99% av allt.
  30. Vem vill du ska svara på dessa frågor? Jesus. Det är dags att han ställs till svars för våra synders skull. Jag vill veta om Jesus byter oljan på bilen!



När kommer uppföljaren på "Till alla jag legat med"? Samt jag har börjat blogga igen

Ja, det har ju varit lite torka på den här bloggen den senaste tiden. Jag minns att jag nån gång i samband med att Morrissey släppte skivan "You are the Quarry" läste en intervju med honom där de frågade honom om varför det hade dröjt så många år mellan "Maladjusted" (1997) (som jag för övrigt köpte på rea på Åhléns i Skärholmen nåt år senare bara) och "You are the Quarry" (2004).
Han svarade något i stil med att han hade en väldigt krävande katt.

Skitsamma, nu ska det inte handla om avdankade tonårshjältar, utan om ... well, jag har förvisso en del fans som en gång i tiden var tonåringar och som nu ... övergivit mig. Men skitsamma, det är inte det den här texten ska handla om.

Eller typ.

Varför dröjer det så lång tid innan "Psykiskt sjuk" (uppföljaren på "Till alla jag legat med") kommer som bok? Jo, jag har haft en väldigt krävande katt. Katten har nu dött i cancer på grund av inavel, så boken är igång igen och jag är 99% säker på att den kommer ut under 2014 (om inte jag också dör. Ta i trä).

Så äre.

Nä, men det var rätt jobbigt psykiskt att göra boken på det sättet jag hade tänkt göra den på från början. Så den blir annorlunda. Varken bättre eller sämre. Eller jo, bättre för mig själv. Bättre för mitt välmående. Sen har det ju passerat en del tid mellan det som skildras i "Psykiskt sjuk" hände och det som är idag, och som ni läst på andra bloggar så läker tiden alla sår. Eller åtminstone har jag en tendens att glömma/förtränga saker så att de till slut känns lika viktiga som en nyöppnad Wayne's coffee bredvid Espresso House (poängen är att jag inte fattar skillnaden på de här olika kafékedjorna, men de verkar dyka upp nära varandra som ett tecken på "valfrihet". Jag är naturligtvis tacksam för denna valfrihet, men samtidigt ligger jag vaken om nätterna och undrar "Ska jag köpa det för dyra blaskiga kaffet på Starbucks eller på den där fjärde kafékedjan jag inte ens minns namnet på just nu?").

Hmm ...

I alla fall så tänkte jag dra ner på mitt Minecraft-spelande rejält till förmån för mer bloggande och mer serieritande (eftersom jag har några sidor kvar att göra ...).

Om det är något ni vill att jag ska skriva om här på bloggen så kan jag låta meddela att jag tror att jag lyckats ta bort kommentarsfältet, så försök inte. Alltså, nu hände det aldrig att nån var otrevlig mot mig på nån av mina bloggar, men risken finns ju alltid. Jag tycker inte om när folk är otrevliga. Fattar inte varför jag är sån. Andra verkar tycka att det är toppen. OBS ironi.

Okej. Peace kids. I'm back.