måndag 27 maj 2013

lördag 25 maj 2013

Sluta snacka skit (om förorten). Säg som de e

På Facebook och Twitter läser jag ofta rader som "Jag söker boende innanför tullarna". 

Den här drömmen om att bo i innerstaden. Det kan vara Södermalm eller Vasastan beroende på vilken livsstil man vill ha och vad man vill förmedla utåt. 
Det är svårt att bli tagen på allvar om du är en brat i Rågsved.

Men vad säger vi underförstått när vi säger att vi vill bo innanför tullarna. Att vi inte vill bo i förorten. Helst inte bortom Mälarhöjden. Bredäng? Är du galen.

Jag bodde i Hornstull i två år. Andra hand tillsammans med en kompis. En tvåa som kostade oss ca 8000 kr i månaden. Jag vet inte vad den riktiga hyran låg på, men det var tufft att få ihop det som student. Jag jobbade en del extra vilket skapade en mer stressig studietid.
Hela huset var i stort renoveringsbehov. Två spisplattor av fyra fungerade.

Jag hade nära till jobbet och kompisar kom ofta över och hängde.

Men jag trivdes inte så bra. Det var alldeles för bulligt intill Långholmsgatan och om nätterna hörde man festare tjoa och tjimma. Jag hade svårt att sova av alla ljud. Och att bo i andra hand är en enorm osäkerhet. Jag oroade mig hela tiden för att vi helt plötsligt skulle bli utslängda. Vart skulle jag då ta vägen? Skulle jag hamna utanför tullarna?

"Utanför tullarna". Du är inte innanför. Du är utanför. Jag tror inte på att de flesta som bor utanför tullarna känner sig utanför samhället. Danderyd, Bromma och Lidingö ligger ju utanför tullarna, men även i de områden med högra arbetslöshet och social misär tror jag att majoriteten ändå känner sig som en del av samhället.

Jag satt på tunnelbanan in till stan för några år sen. Då bodde jag i Hägerstensåsen. De flesta jag såg i det området såg rätt svenska ut, förutom de som hade kinakrogen och pizzerian, men jag vet inte var de egentligen bodde.

I alla fall, på tunnelbanan var det en kille, rätt snygg, som kanske var runt 20-22. Han höll på att ragga på en tjej som han inte verkade känna sedan tidigare. De småpratade och han ställde frågor om henne.
Sen frågade hon var han kom ifrån och plötsligt så var det som att det där charmiga själförtroendet dog.
Han ursäktade sig och sa att han kom från Sätra, men att han hoppas kunna ta sig därifrån. "Du vet, det är ett getto.". Det var så tydligt på sättet han sa det att han skämdes.

Och jag har också skämts. När jag varit i de fina våningarna i stan. Våningar som det kan heta där. Inte lägenheter. Finns det våningar utanför tullarna? Finns det våningar i Hallunda?

"Ja, mina föräldrar hjälpte ju till med lånet", säger studenten. "Mina föräldrar tycker inte att jag ska ta CSN-lån så de hjälper till med pengarna istället. Jag måste ju få ha kul nu när jag är ung och det kostar en del".

"Den här lägenheten fick jag genom kontakter", säger studenten med lite skam i rösten om sin nya lägenhet vid Mariatorget. "Alltså, jag röstar ju på vänstern, men vad ska man göra. Bostadsköerna är ju på typ 30 år här"

"Men du, Micke, var bor du nu?"

"Hemma hos mina föräldrar. Det är ju rätt praktiskt", säger ett osäkert 22-årigt jag.

"Jaha, var då?" är frågan jag inte vill ha men får ändå.

Jag bodde kvar i Alby. Folk börjar fråga om det inte är farligt där. Nej, jag har aldrig varit med om något konstigt där. Det är farligare inne i stan runt Centralen. Det är fler stölder på Arlanda. Jaha säger de men tar inte in det.

Och så där pratar många om förorten. De tror det är farligt där. De vill inte bo där. De verkar ha kollat på The Wire lite för mycket och på ett romantiskt sätt applicerar de den Hollywood-bilden av getton präglade av våld och knark på våra svenska förorter.

När jag var 24 bodde jag i Rotsunda vid Rotebro. Rotebro är till stora delar en villaförort och Rotsunda dess mer slitna granne med sina hyreskåkar. Det tar ca 27 minuter från Centralen med pendeltåg dit, har jag för mig. När jag fyllde 25 kom det två kompisar på min fest fast jag hade bjudit väldigt många. "Det är ju rätt långt hit, så ta det inte personligt", sa mina kompisar som hade kommit hela vägen dit.

När jag fyllde 27 kom det 50 pers. Jag tror inte jag hade genomgått någon enorm personlighetsförändring som gjorde att folk tyckte bättre om mig, men däremot så bodde jag i den där slitna lägenheten i Hornstull då. Visst, folk är bekväma av sig och det tror jag absolut är sant. Men den bekvämligheten påverkar ju ens möjligheter till socialt umgänge rätt radikalt ibland. Hur kul är det att sitta ensam utanför tullarna?

The Knife spelade för nån vecka sen på Subtopia som ligger i Alby och folk från stan kom dit för att gå på konserten. Det kändes väldigt bra måste jag säga att ett sånt event kan locka innerstadsfolk att åka tunnelbana i hela 30 minuter. Jag är inte ironisk nu. Jag tror Subtopia och liknande kan spela en viktig roll för förorternas självförtroende, precis som Konstfack varit enormt betydelsefullt för Hägersten.

Men det fick mig också att minnas när jag gick konstskola på Lidingö och några i en av de andra klasserna skulle åka och fika i Alby. De skulle göra det som nån slags god gärning eftersom de annars bara fikade på Södermalm. Hjälpa till att förhindra segregation liksom.

Nästa dag kom de tillbaka rätt förkrossade. Det hade bara suttit en massa gubbar på kaféet i Alby och blängt på dem. Men läs detta, när jag gick i gymnasiet och åkte in till stan för att fika gjorde jag det inte som en välgörenhetshandling. Jag gjorde det för att jag ville låtsas att jag var någon annan än den jag var. Jag klädde mig som nån som gick på Södra Latin, och inte som nån som egentligen gick Huddinge gymnasiet. Jag slutade klä mig i Adidas och köpte en skinnrock på Myrornas i Skärholmen som såg indie ut.

Miljonprogrammet är inte getton, men många vill tro det

Söker du på "getto" på Wikipedia kan du läsa det här, "Områdena i det svenska miljonprogrammet brukar kallas för betonggetton."


Riksmedia rapporterar bara från miljonprogrammet när nån blivit skjuten eller när bilar brinner. Många låter de som är utanför förorterna definiera oss som kommer inifrån förorterna.


Vi som växt upp i Vårby Gård, Fittja, Tensta, Rinkeby, Rågsved, Fisksätra etc får höra det här så ofta att vi tillslut börjar tro på det själva. Jag menar, hur påverkas en person som hela tiden får höra att hen är värdelös? Som hela tiden får höra att hen är ful och dålig och kriminell? Hur påverkas arbetsgivare av sånt prat? Hur påverkas samhället?

Men jag är inte en osäker 22-åring längre. Jag är numera stolt över min uppväxt i Vårby Gård och Alby.
Jag har vackra barndomsminnen från när vi sprang runt i dalen vid parken i Vårby Gård. Hur vi badade i Mälaren precis intill Spendrups bryggeri och att piggelinen smakade precis som i resten av landet om sommaren. Känslan av att ha bestigit Mount Everest när man gått upp hela vägen för Vårbergstippen. Man kunde se hela vägen till Globen.

De vackra naturområdena i Alby, 4H-gården och humbugarna för typ 10 spänn i den lilla bruna kiosken vid Alhagsvägens busshållplats. Jag kan nästan känna smaken av dem nu.

För mig var de brungråa hyreshusen från miljonprogrammet i min fantasi mäktiga borgar, precis som Vårby Gårds, Hallundas och Norsborgs betongklumpar till tunnelbanestationer förvandlades till något ur Ronja Rövardotter.

Det satsades lite på min mellanstadieskola. Vi hade en kulturklass som jag gick i där ena halvan hade extra mycket bild och den andra halvan extra mycket musik. Mitt tecknande höll mig borta från hopplöshet och många från min klass lever välordnade liv med arbete och barn.

Vi vill ha samma sak som alla andra. Bra skolor för våra barn. Meningsfulla jobb. Storbilds-TV. Någon att älska. Ett drägligt liv.

Men sätt hinder för människor redan från första dagen i deras liv. Gör det och fler bilar kommer att brinna och fler människors liv kommer att slås i spillror utan att de ens fått en rimlig chans.

Det är säkert ligister som eldar de här bilarna, men ligister är symptom på ett samhälle som misslyckats. Eller ja, nedskärningarna har så klart lyckats, men med konsekvenser vem som helst hade kunnat räknat ut med sin röv.

Jag vet inte vad lösningen är. Kanske är den att sparka fler lärare och använda de pengarna till fler poliser. Kanske är lösningen att stoppa bidragen till kultur- och idrottsverksamheter för unga till förmån för fler ungdomsanstalter. Personligen tror jag inte det. Personligen tror jag att vi måste satsa mer på ungdomarna. Ge dem en meningsfull tillvaro. Antalet ligister kommer minska. Folk kommer må bättre och ur betongen kommer nya maskrosor att blomstra.