torsdag 28 november 2013

Några små tankar om Nordkorea och Jehovas Vittnen innan jag går ut för en öl med en vän som inte tror på någonting

Jag håller på att läsa serieboken Pyongyang av Guy Delisle som nu finns på svenska från Placebo press.
Boken är självbiografisk om Delisles tre månader i Nordkorea när han övervakade animationsprocessen åt ett bolag han jobbade åt. Som utlänning har man väldigt liten rörelsefrihet i landet och måste nästan hela tiden ha en guide med sig som håller koll på en så att man inte smittar folket med kapitalism.

Senaste tiden har jag också kollat på ett gäng dokumentärer och reportage från just Nordkorea.

Jag tror min fascination har att göra med min fascination för sekter. Jag har ju själv tillbringat en hel del tid med Jehovas Vittnen i mina tonår och kan känna igen mycket av beteendet hos nordkoreanerna (i alla fall hur de framställs). Inom Jehovas Vittnen tror man på en massa saker som är väldigt lätt att motbevisa (exempelvis att människan funnits i mer än 6000 år). Och de håller på med en hel del andra knasigheter som till stora delar går ut på att de bevakar varandra egentligen. Mycket av rädsla att själva inte råka illa ut, är min tolkning. Folk som är med har investerat så mycket (inte bara pengar) utan socialt och i trovärdighet, så priset de måste betala om de utesluts ur sekten är enormt. Man kan förlora hela sin familj om man har otur. Dessutom tror jag många tycker det skulle vara för genant att erkänna att man trott på så störda saker (hela grejen med Jordens undergång till exempel som Sällskapet Vakttornet förutspått till specifika datum. Sen när de datumen inträffat och Jorden funnits kvar har de helt enkelt reviderat sina böcker och folk börjat förtränga det hela och pratar inget mer om det utan ser fram emot nästa gång Jorden ska gå under...).

Men för att återgå till Nordkorea. Det är ju fruktansvärt hur folk verkar ha det där. De har det säkert ännu värre än vad vi får veta. De har ju till och med fångläger för folk liknande Gulag.
Samtidigt skulle en del av mig vilja åka dit för att ta del av de där märkliga guidade turerna med alla knäppa historier om The dear Leader och bo på det där hotellet på ön som är reserverat för utlänningar och äta den friterade äckliga maten i den stora tomma matsalen. Få åka en biltur i svindlande 80 km/h på den fyrfiliga tomma motorvägen.

En dag faller förhoppningsvis regimen och nordkoreanerna får leva sina liv i frihet.
Jag skulle vilja vara med när det händer.