torsdag 14 februari 2013

Min dotter ska ha rosa väggar. Om färgs betydelse i ett postmodern samhälle

Läste på Facebook att Blondinbella vill ha ett rosa rum och fluffiga prinsessklänningar till sin dotter om hon får en sådan eftersom man kan bli en stark tjej trots att man växt upp enligt traditionella könsnormer (hur långt tillbaka traditionen med rosa flickrum går tillbaka vet jag inte, men kan tänka mig att det uppstod på den tiden Sverige var en del av romarriket). 

Får hon en pojke ska han ha blå väggar för det tycker hon och Odd är fint. 

Själv delade jag och min lillasyster rum fram till mellanstadiet. Vi hade vita tapeter med små blommor på. Inredning: Stökigt. 
Det kanske därför jag i dag är så sjukt jävla queer

Det blev för trångt för vår familj i vår fyra i Vårby Gård så vi flyttade till ett radhus i Alby, mitt under det tidiga 90-talets ekonomiska kris. Räntorna var skyhöga. Det var en dyr affär. 

Jag fick ett eget rum med vita väggar. Som på ett galleri. När vårt radhus några år senare utsattes för en omfattande mordbrand fick jag i och med renoveringen välja nya färger på väggarna. 

Från början ville jag ha vita som innan, men eftersom det var försäkringspengar som ändå skulle bekosta det där insisterade mina föräldrar på att jag skulle välja en annan färg. Så jag valde grönt.
Det gillade inte mina föräldrar. Hallå, jag var ändå 15 år då och borde fått igenom min vilja. Jag hade gult som alternativ. Det var en vanlig dekorfärg i TV3s och TV4s såpor på den tiden och något av det vackraste jag kunde tänka mig.
Men mina föräldrar tyckte blått var fint, så väggarna blev blå. Havets färg. Mina pungkulors färg eftersom jag inte haft sexuellt umgänge på över 4 års tid.

Oavsett vilken färg du väljer för dina barns väggar kan vi väl alla konstatera att de ändå kommer behöva gå i terapi när de blivit vuxna, och som min psykolog brukar säga "Det är alltid föräldrarnas fel".

Nu säger folk "Hallå, om barnen vill välja rosa eller blå väggar så ska de få göra det. Luften är fri!". Visst, men i det första exemplet så är det ju två personer som tänker att de ska få utforma barnets styleguide på eget bevåg. Precis som mina föräldrar gjorde (som inte var bloggare).


Och "Alltså det är bara en slump att flickor väljer rosa och pojkar blått". Fast konstig slump när så många flickor väljer rosa och så många pojkar väljer blått. Särskilt med tanke på att deras föräldrar växt upp med samma färger, och särskilt med tanke på de fall där det faktiskt inte alls är barnet som väljer utan... ehm ehm... föräldrarna. 

Själv blev jag alltid uppmuntrad att rita. Är det en slump att jag blev tecknare? Var det mitt eget val? Jag uppmuntrades åt ett visst håll. 

Och OM Blondinbella och Odd, som självklart när de är föräldrar ska få bestämma så mycket som man får bestämma över sina barn fram till de bli myndiga, utgår från att:

Rosa = Flickfärg
Blått = Pojkfärg

Så tänker jag att de egentligen utgår från denna norm:

Rosa = heterosexuell flickfärg
Blått = heterosexuell pojkfärg



Om de vill leva efter könsnormerna som trots att de finns ändå kan göra barn till starka vuxna med egna framgångsrika bloggar SÅÅÅ tänker jag så här helt stereotypiskt att OM barnet blir homosexuellt borde de välja färgerna tvärtom i rummet.

Rosa = homosexuell pojkfärg
Blått = homosexuell flickfärg

Blir barnet bisexuellt är väl purpur det bästa alternativet.

Men hur tusan ska föräldrar veta vilken sexuell läggning barnet har i så tidig ålder?

Jo, det märker man ju på vilken färg barnet väljer på sina väggar...

OBS: Med reservation för undantagsfall som "Hallå där, jag blev en stark bög med egen blogg trots att jag hade blå väggar".

Kanske bäst att välja grå väggar. Man vill ju ha ett barn som blir sosse.