tisdag 17 december 2013

5 bättre saker i kyrkan än skolavslutning i kyrkan


Här är fem grejer jag tycker är mer prioriterade att anordna med präst i kristna kyrkor än skolavslutningar för elever som inte ens tror på Jahve.

1. Rundpingisturnering - prästen kan agera domare. De gillar ju att döma folk.
2. Studentboenden - prästen kan agera medlare när nån spelar för hög musik på natten med den där jävla AVICSIIII eller vad fan han heter.
3. Hem för övergivna katter - det finns väl oblater för katter?
4. LAN - även med ett kasst Wi-fi kommer man ha bättre kontakt med varandra än med Gud (Kom igen, jag bad superduperhårt att Hen skulle se till att bebisar inte skulle dö i cancer, men det gör de ändå. Bebisar är för fan utan synd. Vad är det för gud?).
5. Ehm ehm ehm ... Gudstjänster för de som faktiskt är med i kyrkan????

måndag 16 december 2013

Panikångest on the streets of Malmö - Om att ha levt/leva med panikångest

Jag har under de senaste veckorna börjat få rätt kraftiga panikångestattacker. Jag tror att de började i samband med att jag var på en hälsoundersökning där det visade sig att jag hade för högt blodtryck.
Sen dess har jag gått runt och oroat mig. Jag var på uppföljning i förra veckan och blodtrycket var fortfarande högt så jag måste gå på ytterligare kontroller.

Från nån gång under högstadiet till sommaren efter första året på gymnasiet led jag något enormt av panikångestattacker.

I prinicip såg varje dag ut så här under mitt första år i gymnasiet då det var som värst:

Vaknade.
Hann äta en smörgås innan jag började stressa upp mig.
Åkte buss  i 40 minuter till skolan. Kände stark oro under hela resan.
Höll på med kontrollbeteenden, kollade andningen, kollade sväljförmågan, kontrollerade att jag inte skulle kräkas under förmiddagens lektioner.
Åt ingen lunch för jag blev för stressad i skolmatsalen. Rädd för att de andra eleverna skulle stirra på mig. Att de skulle tycka att jag var konstig.
Upprepade samma beteende under eftermiddagens lektioner men på fastande mage.
Illamåendet och hungern efter att inte ätit på hela skoldagen förvärrade oron så de 40 minuternas bussresa hem tog oftast 2 timmar för jag var tvungen att gå av bussen flera gånger på grund av starka panikkänslor.
Jag kom hem helt utmattad och ägnade ungefär 1 till 2 timmar åt att försöka få i mig lite middag. Oftast åt jag själv inne på toaletten.
Att försöka somna var nästan omöjligt. Så fort jag hade lagt mig började jag kontrollera mitt sväljande vilket gjorde halsen väldigt irriterad och det förvärrade allt ytterligare. Jag grät varje natt av frustration. Jag kände mig fången i min egen kropp och alla försök till att hitta på sätt att avleda attackerna förvärrade dem bara ytterligare. Jag kunde inte gå på bio. Jag kunde inte umgås med andra kids i min ålder. Jag kunde absolut inte sova över eller äta hos någon annan. Jag kunde inte bli tonårsförälskad i någon, vilket jag tror fortfarande präglar mina problem med nära kärleksrelationer – att jag hamnade efter i utvecklingen.

Jag gick i samtalsterapi hos PBU sista terminen i nian, men det hjälpte inte. Och på nåt vis var det som att de aldrig berättade för mig att det fanns mediciner som kunde hjälpa. Jag var absolut inte mottaglig för terapi i den åldern. Jag hade gått några gånger som barn också av andra anledningar, så jag var ganska skeptisk.

Under sommarlovet efter första året på gymnasiet när jag hade en väldigt kraftig attack på vårt sommarställe där jag tillslut låg i en liten hög i hörnet och andades i en pappåse orkade min mamma inte ha det på det här sättet längre utan hon såg till att jag tillslut fick mediciner.

Jag var livrädd för de här medicinerna. Man hade ju hört talats om lyckopiller som skulle göra en till nån slags Livets ord-glad människa. Som en robot eller nåt. Men jag hade kommit till en punkt då de enda två valen jag kunde se var självmord eller mediciner, och som tur var valde jag vid den tidpunkten medicinerna. Jag började med Cipramil. Att få i sig den där för många lilla tabletten var för mig som att svälja en vattenmelon. Det kunde ta en halvtimme på morgonen för mig att få i mig den. Den första månaden eller så med medicinen präglades av kraftigt illamående som bieffekt, men jag härdade ut och det är jag tacksam för idag. Jag är tacksam för att jag fortfarande lever.

Så jag gick på Cipramil och senare andra mediciner från att jag var 17 till att jag var 27 då jag började med avtrappning efter att ha gått i KBT och andra former av terapi under flera år (ehm, av andra skäl än panikångesten främst ...).

Men nu har jag börjat få svårt att åka buss, gå på bio, åka tåg och äta bland andra igen.

Jag var och såg nya Hunger Games-filmen för nån helg sen och under första halvan av filmen trodde jag att jag skulle få en hjärtattack. Jag satt i mitten av en fullsatt salong och kände mig helt låst.
Jag satt kvar för jag visste ju rent logiskt att jag hade en panikångestattack, men det var fan ingen kul upplevelse. Jag ville inte heller förstöra kvällen för personen jag var på bio med genom att freaka ur vilket bara gjorde att jag spände mig ännu mer och attacken blev kraftigare. Tillslut lyckades jag lugna ned mig och kunde se resten av filmen utan större problem (förutom att den sög ...).

Jag har haft besvär på sj2000 under mina två senaste resor till Stockholm också. Där är man ju verkligen instängd med andra och dessutom finns det ju väldigt få toaletter och de är tyå alltid upptagna eller så är det nån som står i kö till dem. Just toaletter har varit mina "panic rooms" där jag isolerat mig från omvärlden. När jag var yngre hade jag stenkoll på alla offentliga toaletter inne i Stockholm city för att snabbt kunna sätta mig i säkerhet.

Jag tror inte att jag kan komma ur de här attackerna jag har nu på något annat sätt än att börja med medicinering igen. I alla fall inte kortsiktigt. På längre sikt måste jag börja med terapi igen. Lord knows att jag har en del annat fucked upp-grejer jag måste bearbeta som jag bara lagt locket på.

 Men jag ser det inte som ett nederlag att börja med medicinerna igen. Jag vet att de fungerar för mig och att jag inte behöver må som jag gör just nu. Förhoppningsvis finns det ännu modernare mediciner i dag än de som jag gått på tidigare som är ännu bättre, så jag ser fram emot dem.

I morgon är det jag som ringer och bokar ett läkarbesök och så får jag hålla tummarna för att jag får ett recept utskrivet.  

söndag 8 december 2013

Människor är inte kostnader

Det finns de som sitter och räknar på hur mycket föräldrarna till de jag satt och spelade Nintendo 8-bitars hemma hos som barn kostar samhället. De som tog sig hit för att skapa bättre förutsättningar för sina familjer. Det mänskliga att göra som förälder. Ingen lätt sak att lämna allt. 


Man räknar på dessa människor som om det är skolans mattebok. Där äpplen kostar en sak och päron en annan. Man avhumaniserar dem till siffror och statistik för att kunna göra sig av med dem.


Vi måste stoppa denna syn på våra medmänniskor. Vi måste stoppa rasismen.

Att Sverige är ett land människor flyr till och inte ett land människor flyr ifrån ska vi vara stolta över. 

måndag 2 december 2013

Kära röv

Du har funnits där hela mitt liv. Men du är baksidan av mitt jag.
Det ibland smutsiga. Det många gånger sexiga.

Du är en fast punkt i min tillvaro. Du protesterar aldrig när jag sätter mig på dig.
Det är ju din plats i livet. Att bära upp min överkropp när benen vill vila.

Ibland ligger jag i sängen och pratar med dig. Du svarar likt en ängels trumpet.
Dofterna du sprider påminner om en äldre tid. En tid då vi människor levde närmre naturen.
Innan vi dolde våra sanna jag i duschcremer och Fahrenheit-lögner.

Min röv. Jag älskar dig och det är med darr i rösten och tårar längs kinderna jag skriver detta.

Du är min bästa vän. 

torsdag 28 november 2013

Några små tankar om Nordkorea och Jehovas Vittnen innan jag går ut för en öl med en vän som inte tror på någonting

Jag håller på att läsa serieboken Pyongyang av Guy Delisle som nu finns på svenska från Placebo press.
Boken är självbiografisk om Delisles tre månader i Nordkorea när han övervakade animationsprocessen åt ett bolag han jobbade åt. Som utlänning har man väldigt liten rörelsefrihet i landet och måste nästan hela tiden ha en guide med sig som håller koll på en så att man inte smittar folket med kapitalism.

Senaste tiden har jag också kollat på ett gäng dokumentärer och reportage från just Nordkorea.

Jag tror min fascination har att göra med min fascination för sekter. Jag har ju själv tillbringat en hel del tid med Jehovas Vittnen i mina tonår och kan känna igen mycket av beteendet hos nordkoreanerna (i alla fall hur de framställs). Inom Jehovas Vittnen tror man på en massa saker som är väldigt lätt att motbevisa (exempelvis att människan funnits i mer än 6000 år). Och de håller på med en hel del andra knasigheter som till stora delar går ut på att de bevakar varandra egentligen. Mycket av rädsla att själva inte råka illa ut, är min tolkning. Folk som är med har investerat så mycket (inte bara pengar) utan socialt och i trovärdighet, så priset de måste betala om de utesluts ur sekten är enormt. Man kan förlora hela sin familj om man har otur. Dessutom tror jag många tycker det skulle vara för genant att erkänna att man trott på så störda saker (hela grejen med Jordens undergång till exempel som Sällskapet Vakttornet förutspått till specifika datum. Sen när de datumen inträffat och Jorden funnits kvar har de helt enkelt reviderat sina böcker och folk börjat förtränga det hela och pratar inget mer om det utan ser fram emot nästa gång Jorden ska gå under...).

Men för att återgå till Nordkorea. Det är ju fruktansvärt hur folk verkar ha det där. De har det säkert ännu värre än vad vi får veta. De har ju till och med fångläger för folk liknande Gulag.
Samtidigt skulle en del av mig vilja åka dit för att ta del av de där märkliga guidade turerna med alla knäppa historier om The dear Leader och bo på det där hotellet på ön som är reserverat för utlänningar och äta den friterade äckliga maten i den stora tomma matsalen. Få åka en biltur i svindlande 80 km/h på den fyrfiliga tomma motorvägen.

En dag faller förhoppningsvis regimen och nordkoreanerna får leva sina liv i frihet.
Jag skulle vilja vara med när det händer.

onsdag 27 november 2013

Kort sagt: Jag gillar inte att gå på konsert

Jag går nästan aldrig på konserter längre, och innan rätt sällan. Jag gillar helt enkelt inte att andra människor gillar samma musik som jag. Jag gillar inte att de reagerar på samma musik på andra sätt än jag. Och så är det omständligt att gå ut. Man måste klä på sig. Man måste köpa dyr öl. Man blir kissnödig. Man måste stå i kö till toa som luktar för mycket kiss (lagom kisslukt är jag okej med).  Bandet går sent på scen och allt tar bara en massa tid och så måste man åka buss från Djurgården eller t-bana från Globen eller vars man nu är med en jävla massa idioter som var på samma konsert och då ser man dem i det där obehagliga ljuset kommunaltrafiken dränker alla i. Fy fan, jag blir hellre jagad av vargar.

Men jag kan uppskatta att lyssna på inspelad livemusik och att kolla på konserter på video. Inspelningen blir ett filter. Precis som att jag gillar att titta på filmer med utsikten från tågresor, men att sitta på ett tåg och titta ut genom fönstret AFK är jag ganska ointresserad av. Jag tror att jag överlag inte gillar att leva i det fysiska. Det här ständiga gnidandet mot varandra vi håller på med. Psykiskt och fysiskt. Din arm dras längs min och friktionen går upp i hjärnan och du står för nära när vi väntar på bussen och du har inte ens tagit fram busskortet när bussen kommer så det tar längre tid att få ombord alla och bussen blir sen och någon får sparken och går ut och tar livet av sig själv eller någon annan eller inte alls utan bara fortsätter att leva. Går till Arbetsförmedlingen och söker jobb. Alla jobb som finns fast man inte är kvalificerad och den som måste administrera alla jobbansökningar blir sönderstressad och går in i väggen och blir långtidssjukskriven och måste sälja sin kanin till en pedofil.

Men det här liveuppträdandet med Eurytmics gillar jag exempelvis (fast slutet som är bäst är bortklippt. KUKEN!).


måndag 25 november 2013

De mest otroliga flytt-klyschorna - Vi har hela listan (typ)

Jag har ju så att säga hjälpt mig själv och diverse kompisar att flytta de senaste fyra helgerna.

Några återkommande fraser har varit:

- Det är ju som Tetris! (om att packa flyttbilen)

- Då behöver man inte gå till gymmet idag! (om att det är fysiskt ansträngande att bära alla grejer)

- Ska det här mordoffret jag hittade under soffan också med till nya stället? (om det obligatoriska liket alla i Malmö har hemma)

Det sistnämnda är lite av en vattendelare. Precis som många tycker att man bör lämna en toarulle till de nya som flyttar in efter en, eller att man lämnar några galgar.

Själv blir jag ofta väldigt fäst vi de döda kalla ruttnande kropparna och tar gärna med dem i flytten.
Problemet är att jag flyttar ganska ofta, så nu har jag samlat på mig en hel del lik i garderoben.
Min sambo tycker dessutom att jag bara ska få behålla en döing.
Som socialist är jag emot för många val, så det är ett svårt för mig att bestämma vem jag ska behålla. Samtidigt förstår jag att det är borgligt att vilja ha flera. Man ska ju dela med sig av sitt överflöd lik-som.
Jag känner mig helt enkelt splittrad och önskar att det fanns någon jag kunde vända mig till för råd. Någon man kan lita på.

Men jag litar bara på mig själv och jag har en tendens att alltid ha fel.

söndag 24 november 2013

We're on a ride to nowhere

- Hur mår du?
- Bra, tack.

Frågan får man ofta. Man ställer den ofta. Oftast samma svar. Om det inte är nån nära som frågar.

På tåget hem från Stockholm i går så satt det en kvinna i medelåldern och jobbade frenetiskt på sin laptop. En lördag alltså och hon var businessklädd. Dyr väska. Dyr kappa. Dyra smycken. Ändå andra klass.

Hon suckade mycket och verkade trött. Det var bara förmiddag och hon skulle ha två presentationer under dagen och kvällen.

Telefonen ringde och hon lät helt uppgiven under samtalet som följde. Hon hade jobbat nästan varje dag sedan januari. Rest till olika städer i Sverige och Europa flera gånger under veckorna och var helt körd i botten.

Efter att hon lagt på fortsatte hon att frenetiskt jobba på sin laptop.

Telefonen ringde igen.

Hon blev en helt annan människa. Nu lät hon superpigg och superpepp. Hur glad och engagerad som helst. Ett kundsamtal och masken åkte fram.

Efter att hon lagt på fortsatte hon att frenetiskt jobba på sin laptop. Och suckade tungt.


torsdag 21 november 2013

Döden döden döden

Jag tänker mycket på de döda. Ibland inte alls.

Jag tänker på mitt för höga blodtryck. Försöker känna efter om hjärtat ska spricka. Inte så där som hjärtat spruckit tidigare utan så där så att man på riktigt inte kommer finnas längre.

Provar att ta ett djupt andetag för att se om jag fortfarande andas. Ibland slutar jag att andas när jag sover säger min sambo. Det är läskigt. Jag somnar till i stolen på snabbtåget och vaknar till med ett ryck. Jag andas.

De döda dyker upp i flödet på Facebook. De har födelsedagar. Folk skriver till dem. De saknar.

Jag tänker på de där sms:en och facebookmeddelandena jag skrivit till mina ex när hjärtat har gjort för ont och saknaden varit för stor. De döda svarar inte. Skriver du till en död ångrar du dig inte efteråt.

Jag skriver det här på tåget på väg till staden där det finns gator jag inte längre går längst. Där det finns kaféer jag en gång i tiden var stammis men inte längre besöker. Barer jag går omvägar förbi.

Min moster ska begravas.

onsdag 20 november 2013

I drömmen ser jag de döda

I natt drömde jag att David Hasselhoff kom och hämtade mig i sin limegröna Volvo 240 under en viadukt i Alby. Det var vinter och snön låg lätt på marken.

Jag lade märke till att jag var klädd i svart kostym och i svart vinterrock. Vi var två av 12 bistra män som skulle gravsätta kungen.

Vi utförde vår uppgift under tystnad. Att kungen var död var en hemlighet. En klon skulle ta hans roll i offentligheten. Silvia skulle inget få veta.

Då upptäckte jag att jag även hade på mig mina fantomenstrumpor som är en premie för nya prenumeranter på tidningen. Den som bär dessa strumpor får förmågan att se de döda, precis som om de var vid liv, men minus något oklart.

Jag kunde se hur kungen stod några meter längre bort på kyrkogården bakom en häck. Det såg ut som att han inte förstod vad som hände. Att han inte kunde ta in att det var han som låg där i jorden. Bara en kropp utan något i.

Scenbyte. Så där som i drömmar bara är man någon annanstans. Ett vardagsrum, men inte vilket som helst. Mammas vardagsrum. I soffan låg pappa. Han såg ut som han gjorde när han var frisk. Han pratade med mig om någon vanligt. Kanske om hur mycket mer man kan spela in om man spelar in på longplay med VHS. Pappa, du är ju död, försökte jag med. Han bara fortsatte att mala på utan att lyssna. Som om han fortfarande var vid liv.


tisdag 19 november 2013

Utmaningen med att döpa sitt barn

En av dagens största nyheter i social media har varit att Blondinbella äntligen fött sin lilla knubbis Gillis.

Det är ju nåt med de här namnen som får en att tänka på andra såna lite avväpnande is-böjningar. Alltså, ja knubbis, bebis, gullis osv. Men Gillis är faktiskt ett fornnordiskt namn som betyder "han som gillar", så all is well.

I alla fall är varje nytt barn som föds, förutom en enorm belastning för vår miljö (särskilt västerländska barn med sina konsumtionsbeteenden), vackra mirakel. Ingen ironi i detta. Det är underbart med barn, så all lycka till de unga föräldrarna. Statistiskt sett kommer det gå bra för Gillis eftersom han valt en fin klassbakgrund att födas in i.

Att komma på och komma överens med sina partners om vad ens gemensamma barn ska heta kan vara knepigt. I dag kanske man vill, precis som när man registrerar en hemsideadress, ha något som är lätt att komma ihåg, som sticker ut och som dessutom är lätt att stava till.

Ens namn är ju något man själv äger men som andra mest använder när de snackar skit om en. Om man inte är galen eller om man inte är Mary J. Blige som pratar om sig själv i tredje person. Så det ökar ju pressen ytterligare på en som föräldrar. Vill man att ens barns framtida falska vänner ska säga "Anders är ett sånt rövhål" eller "Texas är ett sånt rövhål". Det är naturligtvis en fråga om smak och alla föräldrar får göra som de själva vill. Det är inte upp till mig att moralisera om detta.

Hur som helst så har allt detta fått mig att fundera lite på vad jag själv skulle vilja att mina eventuella framtida framtidsbarn ska heta.

Just eftersom de kommer existera i framtiden vill man ju att de ska heta coola framtidsnamn.
Här är en lista!


  • Bullzip3000 Sol
  • Cyber_Kim2015 Sol
  • 99_kr_månaden Sol
  • Streaming_varsomhelst Sol
  • Minimilön-Jerka Sol
  • Terrabyte Sol
Man vill ju hitta ett namn som gör att barnen blir lagom mobbade så de inte börjar med sport utan hellre blir kraftigt asociala, får anknytningsproblematik men blir asgrymma twittrare (eller vad framtidens motsvarighet till Twitter kommer vara. Kanske att man är uppkopplad till matrixen genom en slang från röven så man bokstavligt talat kan bajsa ut allt man har inom sig i feeden. Vad vet jag. Jag är ingen siare.).


måndag 18 november 2013

30 ONÖDIGA OCH NÖDVÄNDIGA FRÅGOR!

För att värma upp kommer mitt nya första inlägg på bloggen vara av den populära frågor och svar-typen. Den tar man lätt till när man effektivt vill låta sina bloggläsare komma närmare in på huden och för att fördjupa bloggare/läsare-relationen. När du är på dejt kan du också prova på att fråga den du är på dejt med dessa frågor.

Frågorna denna gången är hämtade från bloggen "Sojkas framtid" på extremsajten "Allt för föräldrar".


  1. Vad heter du? Dr Fram Stjärt
  2. Vem fick du dessa frågor av? Jag googlade på "frågor mammablogg"
  3. Hur gammal är du? Nära 25.
  4. Är du romantisk? Jag är nog något av en renässansman. 
  5. Hur lång är du? 183 cm (mättes av läkare förra onsdagen!)
  6. Vilken ögonfärg har du? Laminerade.
  7. Har du stationär eller bärbar dator? Allt flyter.
  8. Vilka städer har du bott i? Enda staden jag bott i är Stockholm.
  9. Tycker du om kaffe? Inte efter vad som hände på jobbets toa tidigare idag. Kaffe har behandlat mig illa.
  10. Tycker du om att mysa/kela? Med små gulliga mulliga nulliga myselismys 'niner.
  11. Kan du några andra språk än svenska? Kärlekens språk. När jag var yngre kunde jag prutta delar av Imse vimse spindel, men jag antar att det räknas mer som musikalisk begåvning än språklig, då jag pruttade på svenska.
  12. Har du någonsin åkt ambulans? Jo jag jobbade inom vården förut. Hmm, har jag svarat på de här frågorna förut???
  13. Vad har du för ringsignal? Jag vet inte.
  14. Vad har du för bakgrundsbild på mobilen? En mobil med en bakgrundsbild på en mobil med en bakgrundsbild.
  15. Kan du byta olja på bilen? Nä det är mannens jobb!
  16. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Only in the bedroom. LoL.
  17. Vad är det bästa som hänt dig? Att jag utbildade mig. Det tog mig framåt i livet.
  18. Vad är det värsta som hänt dig? Jag har vissa psykiska fel som gör att jag har lite svårt att värdera vad som är dåligt. Alltså kan jag tycka att det värsta som hänt mig är att jag råkat sätta mig på fel plats på SJ2000 och så har den som har platsen gått ombord tåget och sagt "Eh, ursäkta, men jag tror att du sitter på min plats". Då känner jag mig väldigt korkad och blir generad. Sen har ju folk som stått mig nära dött, men det hände ju inte mig, utan dem.
  19. Har du varit med i tidningen? När jag gick i mellanstadiet i Vårby Gård så hängde jag, Jessie och Feliks i betongbyggnaden som hängde ihop med tunnelbanehållplatsen. Då kom en gubbe förbi och ville fotografera oss i den där coola urbana förortsmiljön. Jag tror att han var från tidningen VI Barn eller nåt. Någon månad senare kom tidningen och fotot var beskuret så att bara Jessie och Feliks syntes. Då tänkte jag helt seriöst att de på tidningen inte tyckte att jag var ett vackert barn. Att bara vackra barn fick vara med i tidningen. Nu som vuxen vet jag att så är fallet.
  20. Har du någon piercing? I hjärtat.
  21. Civilstånd? Kulbo.
  22. Hur bor du? I en 3:a. Hyreslägenhet. 116 kvm. Privilegierat. Konstnärsmyten. Lång köksbänk.
  23. Vilket är ditt drömjobb? Bloggare.
  24. Vad har du haft för husdjur? En katt, men den dog i cancer pga inavel.
  25. Vad arbetar du med idag? Mycket administration. En hel del mail. Samt telefonsamtal. Skrattar mycket på jobbet. Drar egna vitsar vid kaffeautomaten. Är min egen publik.
  26. Kan du åka slalom? Hellre shalom än slalom.
  27. Vad har du för utbildning? Livets ords hårda skola.
  28. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med? Min röv. Har vunnit priser för den i Tyskland.
  29. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med? Dessa frågor är skrivna av en kvinna. Undrar om en man hade kommit på dem om han hade hittat på frågor till sig själv? Ingen kritik mot personen som hittat på frågorna. Det är säkert undermedvetet, men ändå. I alla fall så är jag minst nöjd med ... äh, jag kommer inte på något. Som kille behöver jag inte tänka så mycket på min kropp. Jag duschar den dagligen dock. Att vara kille äger. Typ 99% av allt.
  30. Vem vill du ska svara på dessa frågor? Jesus. Det är dags att han ställs till svars för våra synders skull. Jag vill veta om Jesus byter oljan på bilen!



När kommer uppföljaren på "Till alla jag legat med"? Samt jag har börjat blogga igen

Ja, det har ju varit lite torka på den här bloggen den senaste tiden. Jag minns att jag nån gång i samband med att Morrissey släppte skivan "You are the Quarry" läste en intervju med honom där de frågade honom om varför det hade dröjt så många år mellan "Maladjusted" (1997) (som jag för övrigt köpte på rea på Åhléns i Skärholmen nåt år senare bara) och "You are the Quarry" (2004).
Han svarade något i stil med att han hade en väldigt krävande katt.

Skitsamma, nu ska det inte handla om avdankade tonårshjältar, utan om ... well, jag har förvisso en del fans som en gång i tiden var tonåringar och som nu ... övergivit mig. Men skitsamma, det är inte det den här texten ska handla om.

Eller typ.

Varför dröjer det så lång tid innan "Psykiskt sjuk" (uppföljaren på "Till alla jag legat med") kommer som bok? Jo, jag har haft en väldigt krävande katt. Katten har nu dött i cancer på grund av inavel, så boken är igång igen och jag är 99% säker på att den kommer ut under 2014 (om inte jag också dör. Ta i trä).

Så äre.

Nä, men det var rätt jobbigt psykiskt att göra boken på det sättet jag hade tänkt göra den på från början. Så den blir annorlunda. Varken bättre eller sämre. Eller jo, bättre för mig själv. Bättre för mitt välmående. Sen har det ju passerat en del tid mellan det som skildras i "Psykiskt sjuk" hände och det som är idag, och som ni läst på andra bloggar så läker tiden alla sår. Eller åtminstone har jag en tendens att glömma/förtränga saker så att de till slut känns lika viktiga som en nyöppnad Wayne's coffee bredvid Espresso House (poängen är att jag inte fattar skillnaden på de här olika kafékedjorna, men de verkar dyka upp nära varandra som ett tecken på "valfrihet". Jag är naturligtvis tacksam för denna valfrihet, men samtidigt ligger jag vaken om nätterna och undrar "Ska jag köpa det för dyra blaskiga kaffet på Starbucks eller på den där fjärde kafékedjan jag inte ens minns namnet på just nu?").

Hmm ...

I alla fall så tänkte jag dra ner på mitt Minecraft-spelande rejält till förmån för mer bloggande och mer serieritande (eftersom jag har några sidor kvar att göra ...).

Om det är något ni vill att jag ska skriva om här på bloggen så kan jag låta meddela att jag tror att jag lyckats ta bort kommentarsfältet, så försök inte. Alltså, nu hände det aldrig att nån var otrevlig mot mig på nån av mina bloggar, men risken finns ju alltid. Jag tycker inte om när folk är otrevliga. Fattar inte varför jag är sån. Andra verkar tycka att det är toppen. OBS ironi.

Okej. Peace kids. I'm back.

tisdag 1 oktober 2013

GTA V - sluta gnälla era jävla sexistiska assholes

Jag och en kompis som definierar sig som man köpte tv-spelet Grand Theft Auto V (GTA V) på släppdagen för nån vecka sen.

Det var kö inne i butiken och alla i kön köpte spelet. Även pappor med sina tioåriga söner. 
När jag var där var det inga tjejer som köpte spelet, men jag har flera Facebook-kompisar som definierar sig som kvinnor som spelar GTA V. 

Jag tänker inte kritisera föräldrar för vilken kultur de tillåter sina barn att konsumera eftersom jag själv inte är förälder och eftersom jag själv inte tycker om barn. Själv läste jag serietidningen Magnum i den åldern och nu är jag som jag är.

Jag tänker däremot skriva om mina egna upplevelser med detta överhypade spel. 

Efter att ha spelat föregångaren GTA IV och dess två exapansioner The Lost and Damned och The ballad of Gay Tony som alla var riktigt bra spel var jag som så många andra väldigt sugen på det femte spelet och längtade i flera år. Varje försening har varit känslomässigt jobbig, men nu har spelet varit ute i några veckor och jag har hunnit spela en del.



Vad jag slås av är att spelet är fantastiskt vackert många gånger, men att spelmekaniken för det mesta känns precis som i GTA IV. Det är svårt att manövrera karaktärerna i utrymmen som motsvarar 50 kvadrat eller mindre utan att springa in i grejer. Flygplanen och helikoptrarna är fortfarande rätt svåra att hantera. Att skjuta när man kör bil är hopplöst som vanligt. 

De långa köruppdragen från tidigare spel finns kvar, men jag tror att Rockstar bestämt sig för att göra dem mindre tråkiga genom att lägga in lååååångaaaaa dialoger. Vilket kan kännas logiskt. I GTA IV var det många såna dialoger som uppskattades, men de tog sällan över spelandet helt. 
I GTA V pratas det under mer eller mindre hela köruppdragen. Från punkt A till punkt B. Och de har inte kommit på särskilt roliga dialoger. Konceptet verkar vara att karaktärerna gnäller på varandra, kallar varandra för tjejer/bög (de är alla män), eller utdraget återberättar på ett gnälligt vis tidigare saker som skett i spelet. 

Sen kommer det långa mellansekvenser som inte går att spela utan bara är animerade filmer där de förolämpar varandra på olika sätt, eller förlåt, oftast bara ett sätt och det är att de kallar varandra för tjejer/bög.

Det är en sån sjuk kontrast till utseendet på spelet. Landskapet är poetsiskt vackert. De har jobbat konstnärligt med ljussättningen. Det är enorma stämningar grafiskt. 

Föreställ dig en ljummen sommarkväll med en vacker solnedgång över havet. Du lyssnar på fantastiskt bra musik som är utvald av folk som verkligen kan musik. Och så sitter det två jävla sexistiska idioter bredvid dig och gafflar om hur dåligt det är att vara kvinna eller att vara homosexuell. Vet ni vad, det dödar stämningen totalt. 

Jag har under hela mitt liv föraktat den här typen av män. Osäkra jävlar som lägger tid och energi på att göra ner andra. Jag har träffat dem så många gånger i verkligheten, särskilt i tonåren då jag oftast bara var tacksam över att få gå på fester. De festerna förstördes ofta av den hotfulla stämningen från andra killar som skulle kunna börja misstänka att jag pga min fjolliga utstrålning skulle kunna vara bög och att de då skulle vilja slå mig. Jag hade alltid ont i magen innan och efter de festerna och många gånger fick mina kompisar agera livvakter åt mig. På fest ska man ju ha kul och just kul är jag ute efter när jag spelar tv-spel.

Nu sitter jag här med det här tv-spelet jag längtat efter i flera år och blir i uppdrag efter uppdrag påmind om den tiden. Det känns så himla tråkigt och onödigt att de lagt in de där dialogerna.

På andra ställen har de lyckats göra handlingen intressant. Som relationen mellan Michael (medelålders gammal bankrånare som ser ut som en äldre version av mig) och Franklin (ung småkriminell). Det är en fin vänskap som utvecklas mellan dem. 

Det stora problemet är Trevor som är en bitter slusk man måste dras med. Hade de gjort honom till en butchflata istället hade man kunnat förlåta en hel del av hans utsvävningar säkert, men han är en så otroligt gnällig osympatisk figur som man verkligen inte vill ha i sitt liv. Ni vet en sån där idiot som tvingar sig på en fast ingen vill umgås med han. En energitjuv som ständigt hotar med våld.

Jag är vuxen och kan hantera det här, men jag tänker naturligtvis på alla ungdomar som fortfarande håller på att forma sina uppfattningar av omvärlden. Som försöker lära sig hur man pratar med andra. Hur man pratar om andra. Hur man behandlar andra. 

Jag är övertygad om att vi blir påverkade av kultur och tv-spel är absolut en stor del av mångas kulturintag idag. GTA V och många liknande tv-spel präglas av den här enorma sexismen som känns totalt fantasilös och inte det minsta nyskapande, och framförallt så påverkar det våra unga grabbar och tjejer negativt i uppfattningen av varandra. 

Man undrar ju vad de som jobbar på Rockstar tänker om oss killar egentligen? Tänker de att sexism och homofobi är rolig underhållning som vi vill ägna hur många timmar som helst åt?

I många recensioner får spelet toppbetyg men med en liten kommentar "om man bortser från sexismen och homofobin" (vilket man verkar kunna göra, enligt recensenterna).
Jag är ledsen, men det går inte att bortse från det. Det präglar hela spelet och är ständigt närvarande.


Dags för en liten lista! *vilket plagiat*

Här är en lista jag stulit från den eminenta #blogghen, som jag nu kommer svara på i ett försök till att börja blogga igen eftersom annan social media innebär att folk kommenterar vad man skrivit vilket jag som FÖRFATTARE inte tycker om (obs sarkasm kring att folk aldrig kommenterar på bloggar men älskar att dela med sig av random kommentarer under ens Facebook-statusar om what the fuck man åt till lunch).

Hur såg du ut för exakt ett år sen?



















Jag hade inte glasögon för jag hade glömt dem på ett flygplan.

Vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
"Det ballar ur" (okej, det är ju en hel mening)

Har du någon fobi?
Relationer.

Vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Jag har inte orkat laga mat idag. Har varit ledig så jag åt stark fisksoppa hos en kompis. Alltid när jag inte orkar laga mat går jag hem till kompisar. Det är en av många bra saker med att bo i en småstad, man har promenadavstånd till de man gillar att äta hos.

Vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
"Snyggt!" (när jag körde mellan två lastbilar under en biljakt i GTA V utan att krocka med dem)

När kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
När Zelda-ablumet som jag var redaktör och formgivare för kom från tryck och jag såg att det var rätt utfört. Annars känner jag mig sällan nöjd. Det är oftare att jag känner att jag måste prestera högre. Jag är ju drillad på reklamskola och vill vara nån slags motsvarighet till Jason Bourne när det gäller att jobba med serietidningar. 

Vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Att få vara ledig så jag kan jobba med ett gäng roliga skämtrutor jag måste vara klar med typ nu ... 

Vilken är din pepplåt för tillfället?
Eftersom jag helst skriver serier om ångest så är mina pepplåtar mer depplåtar. En låt jag ofta återkommer till är "Samma nätter väntar alla" av Markus Krunegård. Tycker den låten är exakt.
Eller outrot är lite onödigt ...




Vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Jag brukar twittra. Antar att dödtid är tiden mellan olika saker som sker.

Har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Det finns inte så många olika saker att göra egentligen. Every day is just the same, som de säger i Norrland. 

Vad oroar du dig för?
Ungefär allt. 

Vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Den mest kända personen jag senast såg var nog Lill-Babs. Såg även hennes dotter Kristin Kaspersen. Båda på Bokmässan. För mig var det stort. Jag kände mig levande. 

Vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Bokmässan. Massor att hålla reda på, bära på etc, samtidigt som en massa människor ställer en massa frågor. Jag sover typ två timmar per natt när jag är där så att försöka vara trevlig mot alla även när besökarna är arga för nåt ett annat serieförlag gjorde 1978 kan vara rätt krävande.

Hur ser dina senast tagna webcam-bild ut?





















(OBS, ej en bild till någon sjuk sexcam eller så, utan referensbild till en serie som utspelar sig i en öken)


Har veckan varit bra än så länge?
Jag har haft ont i huvudet hela dagen, men ni vet vad de säger i Norrland.

fredag 30 augusti 2013

En dejt eller inte?

Igår var jag på en social tillställning där en bekant till mig berättade att jag och en bekant till hen hade varit på dejt för några år sen.
Jaha, tänkte jag. Jag har inget minne av att jag varit på en dejt med just den personen.

Men min bekante berättade om själva tillfället och jag mindes. Men jag mindes det inte som att jag hade varit på en dejt. Ingen hade liksom informerat mig om att det var en dejt. Jag gillar att få sån info. Skicka ett PM innan typ. Eller ett fax.

Hen hade bara frågat om vi skulle ta en öl ihop och sånt gör ju folk utan att det är en dejt, eller hur? Jag drack öl med min kompis Benjamin för bara nån vecka sen och när jag ringde honom idag för att fråga om vi hade varit på dejt så sa han att vi inte hade varit på dejt, och om så hade varit fallet hade jag fått ett PM om det innan. Eller ett fax.

Vidare hade vår gemensamma bekanta sagt att jag hade avbrutit dejten hastigt för att jag var dålig i magen, och att jag sen dagen efter inte hört av mig via kommunikationsformen sms till hen. 

Vad kan jag säga, det stämmer att jag var väldigt dålig i magen. Sånt händer. Jag är människa. Dessutom tål jag inte öl, utan får ont i magen av det. Hade hen läst min bok "Till alla jag legat med" hade hen känt till detta faktum (men jag är inte bitter...). Och som sagt, vi hade ju varit ute och druckit just öl. Så gör matten liksom.

Utifrån detta kan man ju undra vem det var som borde ha sms:at vem (Jag undrar inte. Jag har en bestämd åsikt, så oroa er inte).

Jo, hen borde ju ha hört av sig dagen efter och frågat hur jag mådde. Kanske skrivit "Hur mår du idag, gubben? Hoppas du mår bättre. /Kram Hen".
Så skriver exempelvis min partner till mig när jag mått dåligt, och även min förälder. 

Bortsett från allt detta kanske några av er läsare undrar huruvida jag var attraherad av denne hen som min bekanta hen också känner? 

Ja, det var jag ju, men jag tänkte att vi bara var och drack öl som kompisar. Jag hade inte fått någon info om något annat. Det är ju svår att veta one hen to another. 

Jag har flera vänner som berättat om pinsamma situationer där de varit och fikat med folk som sen försökt kyssa dem (med tunga och allt) fast det så himla uppenbart bara rört sig om en vänskaplig fika. En sådan situation ville jag inte hamna i igen. 
Som kille är man ju tillräckligt äcklig som det är.

En annan fråga som uppstår är hur många fler dejter jag varit på utan att jag vetat om det, och om det är fler personer där ute i Sverige och i andra delar av världen som tycker att jag var ett svin för att jag inte hörde av mig efteråt?

måndag 15 juli 2013

Min önskelista över nya grejer i Minecraft

Hej bloggen,

Tänkte att jag borde skriva ner lite grejer jag skulle vilja infördes i Minecraft (jag spelar inte moddar).

1. En soffa
På soffan kan man sova 1/4 dygn. Man vaknar upp och mår lite lätt illa och är förvirrad i ca 15 sekunder.

2. En flodbåt.
Ni vet såna coola i Amazonas eller i Marsipulami-albumen. För snabbare och bättre färder över vattnet. Båten som finns nu suger ju.

3. Ett lok.
Ett lok som kan dra ens vagnar som ska gå att koppla ihop till ett ... ett ... wait for it ... ett tåg! Vad är meningen att leva om det inte finns tåg? Gärna ett som ser ut som ett ånglok och låter TOOOT TOOOOOT chucka chucka chucka.

4. En spegel.
Coolt att spegla sig och har man en spegelvägg i ett rum upplevs det rummet som större. Fråga 80-talet om du inte tror mig.

5. En glaciär.
Eller ja, ett ordentligt vinterlandskap. Coolt med hela snöblock, sälar och shit. Vill kunna bygga igloos och mäktiga isborgar. Kolla TV-serien Avatar the Last Airbender för referens.

6. Vattenmonster.
Whadupp med att man aldrig blir biten i röven av en zombiehaj? Okej att jag drunknat x antal gånger men det var ju bara för att jag var slapp och inte höll koll på syret. Kanske en hal ål som är elektrisk som man sen kan fånga och använda som kraftkälla i en skål??? Hashtag #åliskål

7. En U-båt.
Hallå orkar inte ens tänka på hur fett det vore med riktigt djupa hav att utforska, man ba cruisar runt ett korallrev och ba döööör.

8. FÄRGAT glas
 Överepiskt att kunna färga glaset. Tänk, man skulle med glowstone och lite redstone-dragningar kunna göra flippade discon eller varför inte bara kyrkor med fönster till vår messias Jesus ära? You know dat shit is realz. Värsta len.

9. FÄRGADE dörrar.
Borde ju inte vara omöjligt att färga en dörr röd?? Men har iofs läst nåt om att färgat trä är på gång. Då jäklar blir det till att bygga hälsingegård.

10. En magikers kåpa
Eller nåt plag man kan hitta i övergivna gruvor som när man har dem på sig gör att enchantments blir billigare.

11. Nåt mer vettigt att göra i The Nether
Need to utveckla that place. En by med bybor som inte skött sig i livet i ovanvärlden?

Det var allt för denna gången tack för mig hoppas nån på Mojang läser och inför/anställer mig så jag kan införa detta.

onsdag 3 juli 2013

Brev till Det nya McDonaldspartiet


Det nya McDonaldspartiet asså, man undrar ju.

Hallå, jag har jobbat på McDonalds och tycker inte att hur de behandlar sina anställda ska vara en förebild för hur man ska behandla våra arbetande ungdomar.

Vi tvingades skriva på ledighetsansökningar när vi egentligen vill jobba våra timmar, bara för att det kanske inte var så många kunder just då. McDonalds ville ju maximera sin vinst, men det gjorde det svår för oss arbetande ungdomar att betala våra hyror. Många av mina kollegor bodde i dyra andrahandslösningar eller hemma hos sina föräldrar för de inte kunde få tag på eget boende.
Själv bodde jag i ett litet mysigt rum i ett kollektiv, så för mig var det kanske inte hela världen att tjäna 76 kr i timmen när jag var 22 år gammal och jobba typ 35 timmar i veckan fast jag var anställd för 40.

Anyways, alla som varit på en McDonalds ser väl själva hur hårt pressade kidsen som jobbar där är och hur stressigt de har det.

Den restaurangen jag jobbade på var dessutom en av de många McDonalds som anlitade skumma städtjänster. Killen som städade vår restaurang och dess systerrestaurang var anlitad för 6 timmar per pass men han jobbade från stängning till att vi öppnade igen på morgonen (22.00-06.00, blev alltså blåst på 2 timmar per dag, vilket är 60 timmar i månaden). 7 dagar i veckan året runt.

Under året jag jobbade där tror jag han var ledig typ fem gånger eller nåt. Dessutom blev han ofta utskälld dels av sin egen chef och dels av vår om han hade missat minsta lilla fläck. Men vad skulle han göra? Han var från Pakistan. Kunde väldigt lite engelska och ingen svenska. Hur skulle han hinna med SFI? Hur skulle han orka?

Själv fick svenska duktiga jag löneförhöjning till 80 kr timmen efter ett halvår. En kollega som hade jobbat för McDonalds i 3 år och var 42 år och också från Pakistan frågade mig en dag om vad jag tjänade. Det visade sig att han tjänade 74 spänn i timmen. Alltså wtf, han jobbade jämt kvällar också som var de tyngsta passen.

Är det den här typen av arbetsförhållandena Det nya McDonaldspartiet vill ha för våra ungdomar och för våra invandrare?

Det stämmer mycket väl att det ser bra ut på ens CV att man jobbat på McDonalds. Företagen fattar att det här är en person som jobbat under skitförhållanden och det vill de också vara med och exploatera.

Hallå Det nya McDonaldspartiet, ni är sjukt onyttiga för oss med er snabbmatspolitik.

2014 behöver vi en ny diet. En sundare.
En rödrosa sådan.

McTack från mig och peace to the gods.
Micke Sol

måndag 27 maj 2013

lördag 25 maj 2013

Sluta snacka skit (om förorten). Säg som de e

På Facebook och Twitter läser jag ofta rader som "Jag söker boende innanför tullarna". 

Den här drömmen om att bo i innerstaden. Det kan vara Södermalm eller Vasastan beroende på vilken livsstil man vill ha och vad man vill förmedla utåt. 
Det är svårt att bli tagen på allvar om du är en brat i Rågsved.

Men vad säger vi underförstått när vi säger att vi vill bo innanför tullarna. Att vi inte vill bo i förorten. Helst inte bortom Mälarhöjden. Bredäng? Är du galen.

Jag bodde i Hornstull i två år. Andra hand tillsammans med en kompis. En tvåa som kostade oss ca 8000 kr i månaden. Jag vet inte vad den riktiga hyran låg på, men det var tufft att få ihop det som student. Jag jobbade en del extra vilket skapade en mer stressig studietid.
Hela huset var i stort renoveringsbehov. Två spisplattor av fyra fungerade.

Jag hade nära till jobbet och kompisar kom ofta över och hängde.

Men jag trivdes inte så bra. Det var alldeles för bulligt intill Långholmsgatan och om nätterna hörde man festare tjoa och tjimma. Jag hade svårt att sova av alla ljud. Och att bo i andra hand är en enorm osäkerhet. Jag oroade mig hela tiden för att vi helt plötsligt skulle bli utslängda. Vart skulle jag då ta vägen? Skulle jag hamna utanför tullarna?

"Utanför tullarna". Du är inte innanför. Du är utanför. Jag tror inte på att de flesta som bor utanför tullarna känner sig utanför samhället. Danderyd, Bromma och Lidingö ligger ju utanför tullarna, men även i de områden med högra arbetslöshet och social misär tror jag att majoriteten ändå känner sig som en del av samhället.

Jag satt på tunnelbanan in till stan för några år sen. Då bodde jag i Hägerstensåsen. De flesta jag såg i det området såg rätt svenska ut, förutom de som hade kinakrogen och pizzerian, men jag vet inte var de egentligen bodde.

I alla fall, på tunnelbanan var det en kille, rätt snygg, som kanske var runt 20-22. Han höll på att ragga på en tjej som han inte verkade känna sedan tidigare. De småpratade och han ställde frågor om henne.
Sen frågade hon var han kom ifrån och plötsligt så var det som att det där charmiga själförtroendet dog.
Han ursäktade sig och sa att han kom från Sätra, men att han hoppas kunna ta sig därifrån. "Du vet, det är ett getto.". Det var så tydligt på sättet han sa det att han skämdes.

Och jag har också skämts. När jag varit i de fina våningarna i stan. Våningar som det kan heta där. Inte lägenheter. Finns det våningar utanför tullarna? Finns det våningar i Hallunda?

"Ja, mina föräldrar hjälpte ju till med lånet", säger studenten. "Mina föräldrar tycker inte att jag ska ta CSN-lån så de hjälper till med pengarna istället. Jag måste ju få ha kul nu när jag är ung och det kostar en del".

"Den här lägenheten fick jag genom kontakter", säger studenten med lite skam i rösten om sin nya lägenhet vid Mariatorget. "Alltså, jag röstar ju på vänstern, men vad ska man göra. Bostadsköerna är ju på typ 30 år här"

"Men du, Micke, var bor du nu?"

"Hemma hos mina föräldrar. Det är ju rätt praktiskt", säger ett osäkert 22-årigt jag.

"Jaha, var då?" är frågan jag inte vill ha men får ändå.

Jag bodde kvar i Alby. Folk börjar fråga om det inte är farligt där. Nej, jag har aldrig varit med om något konstigt där. Det är farligare inne i stan runt Centralen. Det är fler stölder på Arlanda. Jaha säger de men tar inte in det.

Och så där pratar många om förorten. De tror det är farligt där. De vill inte bo där. De verkar ha kollat på The Wire lite för mycket och på ett romantiskt sätt applicerar de den Hollywood-bilden av getton präglade av våld och knark på våra svenska förorter.

När jag var 24 bodde jag i Rotsunda vid Rotebro. Rotebro är till stora delar en villaförort och Rotsunda dess mer slitna granne med sina hyreskåkar. Det tar ca 27 minuter från Centralen med pendeltåg dit, har jag för mig. När jag fyllde 25 kom det två kompisar på min fest fast jag hade bjudit väldigt många. "Det är ju rätt långt hit, så ta det inte personligt", sa mina kompisar som hade kommit hela vägen dit.

När jag fyllde 27 kom det 50 pers. Jag tror inte jag hade genomgått någon enorm personlighetsförändring som gjorde att folk tyckte bättre om mig, men däremot så bodde jag i den där slitna lägenheten i Hornstull då. Visst, folk är bekväma av sig och det tror jag absolut är sant. Men den bekvämligheten påverkar ju ens möjligheter till socialt umgänge rätt radikalt ibland. Hur kul är det att sitta ensam utanför tullarna?

The Knife spelade för nån vecka sen på Subtopia som ligger i Alby och folk från stan kom dit för att gå på konserten. Det kändes väldigt bra måste jag säga att ett sånt event kan locka innerstadsfolk att åka tunnelbana i hela 30 minuter. Jag är inte ironisk nu. Jag tror Subtopia och liknande kan spela en viktig roll för förorternas självförtroende, precis som Konstfack varit enormt betydelsefullt för Hägersten.

Men det fick mig också att minnas när jag gick konstskola på Lidingö och några i en av de andra klasserna skulle åka och fika i Alby. De skulle göra det som nån slags god gärning eftersom de annars bara fikade på Södermalm. Hjälpa till att förhindra segregation liksom.

Nästa dag kom de tillbaka rätt förkrossade. Det hade bara suttit en massa gubbar på kaféet i Alby och blängt på dem. Men läs detta, när jag gick i gymnasiet och åkte in till stan för att fika gjorde jag det inte som en välgörenhetshandling. Jag gjorde det för att jag ville låtsas att jag var någon annan än den jag var. Jag klädde mig som nån som gick på Södra Latin, och inte som nån som egentligen gick Huddinge gymnasiet. Jag slutade klä mig i Adidas och köpte en skinnrock på Myrornas i Skärholmen som såg indie ut.

Miljonprogrammet är inte getton, men många vill tro det

Söker du på "getto" på Wikipedia kan du läsa det här, "Områdena i det svenska miljonprogrammet brukar kallas för betonggetton."


Riksmedia rapporterar bara från miljonprogrammet när nån blivit skjuten eller när bilar brinner. Många låter de som är utanför förorterna definiera oss som kommer inifrån förorterna.


Vi som växt upp i Vårby Gård, Fittja, Tensta, Rinkeby, Rågsved, Fisksätra etc får höra det här så ofta att vi tillslut börjar tro på det själva. Jag menar, hur påverkas en person som hela tiden får höra att hen är värdelös? Som hela tiden får höra att hen är ful och dålig och kriminell? Hur påverkas arbetsgivare av sånt prat? Hur påverkas samhället?

Men jag är inte en osäker 22-åring längre. Jag är numera stolt över min uppväxt i Vårby Gård och Alby.
Jag har vackra barndomsminnen från när vi sprang runt i dalen vid parken i Vårby Gård. Hur vi badade i Mälaren precis intill Spendrups bryggeri och att piggelinen smakade precis som i resten av landet om sommaren. Känslan av att ha bestigit Mount Everest när man gått upp hela vägen för Vårbergstippen. Man kunde se hela vägen till Globen.

De vackra naturområdena i Alby, 4H-gården och humbugarna för typ 10 spänn i den lilla bruna kiosken vid Alhagsvägens busshållplats. Jag kan nästan känna smaken av dem nu.

För mig var de brungråa hyreshusen från miljonprogrammet i min fantasi mäktiga borgar, precis som Vårby Gårds, Hallundas och Norsborgs betongklumpar till tunnelbanestationer förvandlades till något ur Ronja Rövardotter.

Det satsades lite på min mellanstadieskola. Vi hade en kulturklass som jag gick i där ena halvan hade extra mycket bild och den andra halvan extra mycket musik. Mitt tecknande höll mig borta från hopplöshet och många från min klass lever välordnade liv med arbete och barn.

Vi vill ha samma sak som alla andra. Bra skolor för våra barn. Meningsfulla jobb. Storbilds-TV. Någon att älska. Ett drägligt liv.

Men sätt hinder för människor redan från första dagen i deras liv. Gör det och fler bilar kommer att brinna och fler människors liv kommer att slås i spillror utan att de ens fått en rimlig chans.

Det är säkert ligister som eldar de här bilarna, men ligister är symptom på ett samhälle som misslyckats. Eller ja, nedskärningarna har så klart lyckats, men med konsekvenser vem som helst hade kunnat räknat ut med sin röv.

Jag vet inte vad lösningen är. Kanske är den att sparka fler lärare och använda de pengarna till fler poliser. Kanske är lösningen att stoppa bidragen till kultur- och idrottsverksamheter för unga till förmån för fler ungdomsanstalter. Personligen tror jag inte det. Personligen tror jag att vi måste satsa mer på ungdomarna. Ge dem en meningsfull tillvaro. Antalet ligister kommer minska. Folk kommer må bättre och ur betongen kommer nya maskrosor att blomstra.




torsdag 14 februari 2013

Min dotter ska ha rosa väggar. Om färgs betydelse i ett postmodern samhälle

Läste på Facebook att Blondinbella vill ha ett rosa rum och fluffiga prinsessklänningar till sin dotter om hon får en sådan eftersom man kan bli en stark tjej trots att man växt upp enligt traditionella könsnormer (hur långt tillbaka traditionen med rosa flickrum går tillbaka vet jag inte, men kan tänka mig att det uppstod på den tiden Sverige var en del av romarriket). 

Får hon en pojke ska han ha blå väggar för det tycker hon och Odd är fint. 

Själv delade jag och min lillasyster rum fram till mellanstadiet. Vi hade vita tapeter med små blommor på. Inredning: Stökigt. 
Det kanske därför jag i dag är så sjukt jävla queer

Det blev för trångt för vår familj i vår fyra i Vårby Gård så vi flyttade till ett radhus i Alby, mitt under det tidiga 90-talets ekonomiska kris. Räntorna var skyhöga. Det var en dyr affär. 

Jag fick ett eget rum med vita väggar. Som på ett galleri. När vårt radhus några år senare utsattes för en omfattande mordbrand fick jag i och med renoveringen välja nya färger på väggarna. 

Från början ville jag ha vita som innan, men eftersom det var försäkringspengar som ändå skulle bekosta det där insisterade mina föräldrar på att jag skulle välja en annan färg. Så jag valde grönt.
Det gillade inte mina föräldrar. Hallå, jag var ändå 15 år då och borde fått igenom min vilja. Jag hade gult som alternativ. Det var en vanlig dekorfärg i TV3s och TV4s såpor på den tiden och något av det vackraste jag kunde tänka mig.
Men mina föräldrar tyckte blått var fint, så väggarna blev blå. Havets färg. Mina pungkulors färg eftersom jag inte haft sexuellt umgänge på över 4 års tid.

Oavsett vilken färg du väljer för dina barns väggar kan vi väl alla konstatera att de ändå kommer behöva gå i terapi när de blivit vuxna, och som min psykolog brukar säga "Det är alltid föräldrarnas fel".

Nu säger folk "Hallå, om barnen vill välja rosa eller blå väggar så ska de få göra det. Luften är fri!". Visst, men i det första exemplet så är det ju två personer som tänker att de ska få utforma barnets styleguide på eget bevåg. Precis som mina föräldrar gjorde (som inte var bloggare).


Och "Alltså det är bara en slump att flickor väljer rosa och pojkar blått". Fast konstig slump när så många flickor väljer rosa och så många pojkar väljer blått. Särskilt med tanke på att deras föräldrar växt upp med samma färger, och särskilt med tanke på de fall där det faktiskt inte alls är barnet som väljer utan... ehm ehm... föräldrarna. 

Själv blev jag alltid uppmuntrad att rita. Är det en slump att jag blev tecknare? Var det mitt eget val? Jag uppmuntrades åt ett visst håll. 

Och OM Blondinbella och Odd, som självklart när de är föräldrar ska få bestämma så mycket som man får bestämma över sina barn fram till de bli myndiga, utgår från att:

Rosa = Flickfärg
Blått = Pojkfärg

Så tänker jag att de egentligen utgår från denna norm:

Rosa = heterosexuell flickfärg
Blått = heterosexuell pojkfärg



Om de vill leva efter könsnormerna som trots att de finns ändå kan göra barn till starka vuxna med egna framgångsrika bloggar SÅÅÅ tänker jag så här helt stereotypiskt att OM barnet blir homosexuellt borde de välja färgerna tvärtom i rummet.

Rosa = homosexuell pojkfärg
Blått = homosexuell flickfärg

Blir barnet bisexuellt är väl purpur det bästa alternativet.

Men hur tusan ska föräldrar veta vilken sexuell läggning barnet har i så tidig ålder?

Jo, det märker man ju på vilken färg barnet väljer på sina väggar...

OBS: Med reservation för undantagsfall som "Hallå där, jag blev en stark bög med egen blogg trots att jag hade blå väggar".

Kanske bäst att välja grå väggar. Man vill ju ha ett barn som blir sosse.

fredag 8 februari 2013

Nätkrigaren och jag

Internetkrigaren: Hallå, kvinnor tjänar mindre för att de jobbar färre timmar, alltså är det rättvist. Jobbade de heltid skulle de tjäna samma.
 

Jag: Okej, men varför jobbar kvinnor färre timmar?
 

Internetkrigaren: För att de ska hinna ta hand om familjen. Det är faktiskt en maktposition!
 

Jag: Okej, men varför går inte männen ner i arbetstid för att ta hand om familjen och få del av den där makten?
 

Internetkrigaren: Hallå, för att män tjänar mer pengar än kvinnor så då skulle familjen förlora ekonomiskt på det.
 

Jag: Okej....

onsdag 6 februari 2013

Alla heter Glenn i Göteborg

Igår var jag och en kompis och åt på en liten restaurang som serverar mat efter italienska recept. Han som serverade oss och som verkade vara ägaren höll på att småprata med oss för det var inte så många andra gäster där. Vi ville väl helst vara ifred men så jättestörda blev vi inte.
Framför allt var maten helt fantastiskt god.

När jag skulle betala med mitt kort så kommenterade han mitt namn (jag heter Glenn förutom Mikael).

Alla i Göteborg heter Glenn, sa han.

Jag är inte så säkert på att det stämmer. Jag känner en som heter Agnes där, svarade jag.

Men är du från Göteborg?

Nä.

Så varför heter du då Glenn?

Det är min pappa som är Glenn.

Är han från Göteborg?

(vill tillägga att det var en sån där långsam kortläsare som tar en evighet att koppla upp...)

Nä.

Varför heter han så då?

Jag tror det är efter jazzlegenden Glenn Miller.

Ah, han är ju död.

Jo hehe (alltså jag skrattade för att det var en så konstig sak att säga. Glenn Miller dog 1944)

Men jag hoppas att din pappa inte är död i alla fall. 

Han är död.

Ah... 

Men här är kvittot i alla fall. Ni får ha en trevlig kväll grabbar.

Du med. Hej hej.

........................................................................

I dag hade min pappa fyllt 70 år.


tisdag 5 februari 2013

Näthatet riktades mot min flickvän

För lite mer än tio år sen började jag lägga upp serier på nätet som jag hade skrivit och ritat själv.
Jag höll på att prova mig fram i olika stilar och genrer. Bland annat hade jag gjort en rätt harmlös absurd humorserie som var löst baserat på "Bajsmannen" som är en slags mytiskt person på festivaler.
(serien går att läsa här)

På den tiden var det inte helt vanligt att man hade bloggar med kommentarfält, utan man kommunicerade med varandra via gästböcker.

Av nån anledning så började en anonym person att skriva i den. Först trodde jag det var en kille från gymnasiet som drev med mig. Vissa killar har ju en hård jargong, men inläggen blev vidrigare och vidrigare.

Jag kom att tänka på de där inläggen nu i och med Uppdrag gransknings tv-program om män som näthatar kvinnor och letade reda på ett sparat mail jag har som jag skickade till abuse-avdelningen på den där killens arbetsplats. Han hade varit så dum att han hade skrivit inläggen på sin arbetsplats och jag hade spårat IP-numret dit.

Jag blev väldigt illa till mods när jag läste de här igen. När jag fick dem var jag 22 och jag kände inte riktigt till den här typen av trakasserier som idag är vardag för så många att bli utsatta för.

Det obehagliga och nog inte helt ovanliga bland den här typen av män var att han gav sig på min dåvarande flickvän som varken var inblandad i mina serier eller min nätnärvaro.




Jag kontaktade alltså hans arbetsplats och stängde igen min gästbok och har inte hört något mer från honom sedan dess.

Jag har valt att redigera bort adresser och ändrat min dåvarande flickväns namn till Maria.
Första stycket är hans arbetsplats svar till mig.

................

Hej.
Har pratat med driftsansvarige på yyyyy och han tar tag i detta.
Vi återkommer när vi vet mer.

Med vänliga hälsningar/Best Regards
Mathias
yyyyy Abuse Team
abuse@yyyyyy.se


-----Original Message-----
From: Mikael Sol [mailto:mikael_sol@yyyyyyy.com]
Sent: den 2 november 2003 13:12
To: Abuse@yyyyyyy.se
Cc: mikael_sol@yyyyyyy.com
Subject: Abuse


Hej
Mitt namn är Mikael Sol och jag skriver till er angående ett fall av
trakasserier som är riktade mot mig och min flickvän från en person som
gömmer sig bakom ip-numret yy.yy.yy.y
Det verkar som ni ansvarar för detta ip-nummer.
Personen som trakasserar oss kallar sig för "Fucker" och han har hållit på och
skrivit otrevliga inlägg i min gästbok till och ifrån i några månader. Han
har nu börjat att trakassera min flickvän också. Ni kan läsa ett inlägg i
hennes gästbok på adressen yyyyyyy och
det är av denna art hans inlägg varit i min gästbok tidigare. De inläggen
har jag tidigare valt att radera, men eftersom jag bestämt mig för att göra
en polisanmälan om han fortsätter sparar jag hans inlägg numera.
Jag bifogar två av hans inlägg från mina gästböcker i detta mail.
Jag har mailat till de två på yyyyyyy vars e-post address kom fram på
rip.net för några veckor sedan, men de har inte svarat.
Om trakasserierna fortsätter kommer de att polisanmälas.

MVH/Mikael Sol


The following entry has been added to your Dreambook for
  User: mikaelsol

Entry number 150:

Namn:
    THE FUCKER
E-mail :
    anus@hole.com
Hemsida:
http://www.thumbzilla.com/main.html
Kommentar:
    HAHAHHAHAHA  !!!

Fy faaaaaaaaaan va NICE..  Ful brud du har !! NU SKA JA Nog tracka den lilla
slidan oxo :)  MUMS !!   HAR hon len rakad fitta eller ??? SLURP,, Luktar
hon
bajs i hålet, Du Bajsmannen ????????????


DU Slicka hennes klitoris från mig så växer den nog sig STÖRRE än du nånsin
sett
HAHAHAHA


DU RUNKPPELLE- haru ingen koll på sidanjäveln din :) :) HAHA


TILL alla losers på denna sida , VA FAAAN Gör ni här, Kolla in riktig konst
istället på www.pussy.org

SUUUUUUUUUUUUUUUUCKERS @@@@@

Lämnar du din mail här kommer ja kanske JUST TIIL DIIIN SIDA , AHHHHHAHAHA
Jag vill bli:
    avsugen av MICKES kärring
Jag ogillar :
    krypet M
Gillar *grrr*:
    ATT NU tracka Maria
Bra musik är:
    XXX
Favorit färg/båt:
    Marias rosa fittveck
Favorit djur:
    MARIAS vilda anushål


Date: 2003-10-21 03:43:35 (Pacific Time)
Remote Host: yy.yy.yy.y



DreamBook
http://www.dreambook.com/

____________________________________________________________________________

The following entry has been added to your Dreambook for
  User: mikaelsol


Entry number 46:

Namn:
    THE FUCKER
E-mail :
    anus@hole.com
Hemsida :
http://www.thumbzilla.com/main.html
Favorit serier:
    HUstler
Kommentar:
    JJJJJJJJJJJJJJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASSSSÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ :(

Ere hära du håller till oxo MICKE BAJSMANNEN !!!   YEEEEEEEEEEEEEEAAAHHHh 
!!

Måste skriva en liten hälsning TILL DIG å din FITTDRYPANDE kviga MARIA !!
(hehehe kolla in din gästbok din kossa) ja har lagt in lite snygga komments

bajskillens site HAHAHAHHA

SKIT PÅER SNORUNGAR, LAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMERS!!

VARfö dessa äckliga serier, MERA bruna anushål å slemmiga uppfläckta slidor
med
svällande klittor !!!!!!!!!!!

VARE för jävla töntar som går in på denna sida. Lägg ner å kolla in
www.alsscan.com. DÄR ERE FINA rakade tonårsbrudor som fläcker upp BÅDE
BAJSHÅLET
och det ROSA slid VECKET !!!!      SLLLLLLLUUUUURPP  !!
MER PORR.

HURU skitsnubbe - som ja alltid har sagt till dig !! KÖP BJÖJOR DIN JÄVLA
runkis
!!

Hört rykten av en som DIN KÄRRING känner att grisen MARIA tycker din balle är
för
liten. KANSKE DE ELLER så e hennes slidvägg helt FÖRJÄVLIG STOR. MIKE får
man in
en kartong kårnflakes där eller e PITTEN DIN SOM EN liten RÅTTA ?????

HAHAHAHHAHA :)

pLEASE COMMENTS this fucking question. Som du gjorde på din skitsida, du
kommer
få deleta mig i EVIGHETER !!!!!!!!!!!!

ARNE SAYS "ILL BEEE BÄCK" --------------------------------

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!MICKE E BAJMANNEN !!!    
MICKE E
BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!MICKE E BAJMANNEN !!!    
MICKE E
BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!MICKE E BAJMANNEN !!!    
MICKE E
BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!MICKE E BAJMANNEN !!!    
MICKE E
BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!MICKE E BAJMANNEN !!!    
MICKE E
BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!MICKE E BAJMANNEN !!!    
MICKE E
BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!MICKE E BAJMANNEN !!!    
MICKE E
BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!MICKE E BAJMANNEN !!!    
MICKE E
BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!
MICKE E BAJMANNEN !!!     MICKE E BAJMANNEN !!!

Bra internetsida (tips, tack!):
http://www.pussy.org


Date: 2003-10-22 03:50:17 (Pacific Time)
Remote Host: yy.yy.yy.y