fredag 19 oktober 2012

I en framtid där jag är pappa

Om jag fick barn skulle jag döpa det till Neo efter han piratpartisten i The Matrix, sen uppfostra ungen till att alltid röra sig i bullet time. Alltså fatta mäktigt med en femåring i läderrock och 90-tals-rejvsolglasögon som liksom böjer sig i 90 grader bakåt när de andra ungarna i sandlådan kastar sand med sina spadar mot henom!

torsdag 4 oktober 2012

Mörkrets hjärta

Jag har inte alltid varit den bästa pojkvännen. Jag tänkte länge att jag var det. Jag tänkte länge att jag var en god människa.

Jag tror det var för att när jag växte upp så var jag inte populär.

I amerikanska filmer och böcker får vi lära oss att de populära är de onda och de impopulära är de goda.
Så jag utgick från att jag var god.

Jag hade inte heller överdrivet många kompisar som liten. Eller jag hade väl tre stycken ungefär. En av dem bodde i ett annat land och med de två andra umgicks jag mest i anknytning till skolan.

På sommarloven och de andra loven umgicks jag bara med min familj. Jag hade alltså inte så många andra människor kring mig som jag kunde få veta av ifall jag var god eller ond. Om nu barn kan befinna sig på den skalan. De kan vara jävligt elaka, och jävligt söta mot varandra. Barn övar ju inför vuxenlivet. Hela grejen för dem är att prova sig fram, mycket genom att göra fel och därför är det svårt att lasta dem för de fel de gjort.

Så jag gick omkring och tänkte att jag var god. När jag som 19-åring blev ihop med min första flickvän tänkte jag att det nog skulle bli som i filmerna. Om några år gifter vi oss, skaffar barn och allt det där. En väldigt naiv verklighetsuppfattning, även om det så klart kan vara så där för många människor. Och det är ju toppen för dem.

När hon sen gjorde slut var det verkligen som att allt var kört för mig. Jag hade inte tänkt på att det där kunde skita sig. Man är två när man ingår i ett traditionellt heteroförhållande, men det räcker med att den ena säger upp abonnemanget för att det ska ta slut.
Hon hade blivit kär i en annan och de är faktiskt fortfarande ihop och har barn och bil och det var liksom helt rätt att det tog slut mellan oss. Hon gjorde det inte för att vara ond, utan för att hon funnit godhet i en annan man.

Själv försökte jag ta mitt liv och blev inlåst på psyket och fick alla mediciner jag pekade på och terapi i flera år. Jag tror det var så att min ondska höll på att sippra ut genom porerna på mig, till allmän beskådan. Hon hade redan sett det. Jag var ofta irriterad och sur. Framförallt ville jag inte hennes bästa. När hon kom in på konstskola före mig kände jag en helt förlamande avundsjuka. Och jag var svartsjuk på hennes killkompisar som hon hängde med. Även på hennes tjejkompisar tillslut. Jag var en dålig framtid.

Men jag kunde inte se det där själv hos mig. I mitt förhållande efter det första blev jag tillsammans med en tjej som var 4 år yngre än jag. Jag kände mig vuxen och mer mogen, men det var bara en illusion präglad av en konstig idé om att klokhet kommer med ålder. Det gör det ju i viss mån, men när jag var 24 år var jag hopplöst omogen. All min fokus var på att bli konstnär. Jag hade misslyckats med att komma in på de konstskolor jag helst ville komma in på i flera år och kände mig fruktansvärt misslyckad.
I hela mitt liv hade jag fått höra att jag var bäst på att teckna och sen nådde jag en nivå där jag inte kunde hålla jämna steg med de andra. Det blev en stark identitetskris som jag tog ut på min dåvarande tjej som gick sitt första år på konstskola. Jag var riktigt otrevlig i min kritik av hennes grejer. Kritik hon inte bett om, och tillslut vågade hon inte visa grejer för mig.
Jag minns att vi grälade en hel del och att det nästan alltid låg en irritation i luften mellan oss.
Jag borde ha velat hennes bästa. Jag tror hon ville mitt bästa, men det var som att jag bara försökte komma på sätt att få henne att må dåligt för att jag mådde dåligt.
Min psykolog hade varnat mig för att ha förhållanden. Hon visste att jag skulle dra ner andra i allt jag bar på och hon hade rätt. Jag borde ha lyssnat, men jag var inte mottaglig då.

Och det där beteendet upprepade jag i flera förhållanden efter det. De blev aldrig särskilt långa.

När mitt förra förhållande kraschade fick jag nog. Jag hade hela tiden intalat mig att nästan allt var mina partners fel, men sen tänkte jag om. Varför kände jag så ofta svartsjuka och avundsjuka? De var inga sköna känslor att bära på i bröstet. Och varför misstrodde jag alltid mina partners? Det måste varit någon form av ondska som höll på att bryta ner mig inifrån.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle ändra på mitt beteende eller de mörka känslorna inom mig. Flera års terapi verkade inte ha hjälpt särskilt mycket.
När jag såg en jobbannons för ett arbete i Malmö såg jag min chans att i alla fall ta mig bort från Stockholm och alla som jag kände, för att försöka starta om på nytt.

Väl här började jag umgås med nya människor, jag började träna och göra andra saker jag inte gjort förr. Så många saker som möjligt som jag tidigare skulle ha vägrat att göra. Lite som i den töntiga filmen Yes Man med Jim Carrey där han måste säga ja till allt folk frågar och ber honom om.

Jag försöker också förstå varför jag känner som jag gör så ofta. Jag tror jag börjar inse att inte alla andra vill mig illa och att jag därför inte behöver vilja dem illa. Att det blir bättre om jag vill andra gott. De kommer vilja mig gott då också. Det är som det där enda budskapet som brukar vara fint med religioner. Är man snäll mot andra kommer de vara snälla tillbaka.

Det är det livet jag bygger nu. Ett där jag vill andra gott. Och det känns som att ondskan krymper för varje dag som går.


11 frågor med 11 svar

Hittade dessa frågor på I love my penis-bloggen

1. Berätta om din första kyss

Jag var 19 år och på en hemmafest i en villa i Huddinge. En tjej i klassen stod och blängde skumt på mig hela kvällen. Sen satt vi några stycken och snackade i en trapp upp till övervåningen. Hon tuggade tuggummi och jag frågade om jag kunde få en bit. Så kysstes vi. Tänderna slog i varandra och allt, men det spelade som ingen roll.
(Iofs så pussade jag en tjej när jag var 11 med samma upplägg att få smaka på tuggummit, har jag för mig. Kan ha drömt det)

 2. Om du fick träffa ditt 15-åriga jag nu, vad skulle du säga då?


Hoppas du är okej med att du kommer växa upp till en idiot.

 3. Om du fick träffa ditt 55-åriga jag nu, vad skulle du säga då?


Nu är det bara 20 år kvar till pensionen!

 4. Vilken film tycker du att alla bör se (och varför)?

Den här. För den är kort. Alla kan inte gilla en och samma film, så taskigt att tvinga dem genomlida typ 3 timmar av håriga hober som springer ifrån inkompetenta orcher.

 5. Vilken låt önskar du att det var du som hade skrivit och framfört på exakt det sättet den låter idag (och varför)?

Jag är totalt ointresserad av musik. Överlag gillar jag inte ljud. Ljud är oftast störande.

 6. Berätta om din bästa kroppsdel

Röven. Den har djup.

 7. Hur hanterar du hjärnspöken om att inte duga eller vara snygg eller smart nog osv?

Jag försöker förtränga sånt där så mycket som möjligt. Samtidigt är det en sporre att hela tiden sträva efter att göra bättre. Men visst gråter jag i duschen vissa morgnar på grund av pressen. Absolut.

 8. Hur är du att bråka med?

Rätt jobbig. Jag vill gärna få det till att allt är min partners fel och att jag är en utsatt martyr. Jag pratar dessutom med rätt låg passiv aggressiv röst och jobbar mycket med sarkasm. "Jaha, ja man kan ju tycka det var bra att du dödade min hamster, men jag är av motsatt åsikt" (har svårt att komma över att min förra partner dödade min hamster MC Hamster genom att låta honom tugga på en elkabel).

 9. Vad jobbar/jobbade dina föräldrar med?

Mamma jobbade på försäkringsbolag. Pappa jobbade på däckverkstad.

 10. Om du fick välja en fiktiv bästa kompis, vem skulle det vara (och varför)?

En som var stum och höll sig för sig själv. Gillar inte snackiga typer eller personer som syns. Osynlig bör hen vara.

11. Ge ett allmänt asbra tips!

Stäng av gasen om du ska resa bort ett längre tid om du har gasspis.