lördag 21 januari 2012

Är jag barnet?

Jag flyttade från Stockholm till Malmö för snart ett år sen. Detta har inneburit bland annat att jag behövt hitta en för mig ny leksaksbutik att köpa mitt Lego från.

Malmö har några BR-butiker (jag har varit i två, i alla fall) och de har väl inte direkt världens utbud. De hänvisar mig ofta till Toys R us som ligger nånstans utanför Malmö. Jag har ingen bil så det låter lite krångligt.

Däremot finns det i gallerian Hansa en butik som heter Hansa Leksaker. Riktigt trevlig butik där personalen inte är klädda i uniformer och så har de ett väldigt omfattande Lego-utbud. Jag tror de nästan har alla set som finns med i katalogen.

Idag köpte jag 7939 Cargo train och för ett tag sen köpte jag 7938 Passanger Train.

Jag är 31 år gammal och har samlat sedan jag var 18. Det var nog 10 år sen jag senast blev generad när jag köpt Lego, men idag blev jag det.
Hon i kassan frågade väldigt vänligt om Legot skulle slås in och hon undrade till vilket barn det var till.

Hon sa det här för att vara till service och för att vara trevlig. Jag handlade för rätt mycket pengar för jag köpte dyr-räls också. Jag svarade att barnet var jag. Hon fnissade lite halvt obekvämt och jag blev lätt röd om kinderna.

Nu var jag så pass överpeppad på mitt nya tåg att jag inte tyckte det här var världens grej, men det fick mig att minnas hur det var som 18-årig Broder Daniel-lyssnande kille bli generad över att jag älskade denna underbara leksak. Att jag skämdes varje gång jag skulle köpa Lego.

Nedan är i alla fall mina två bebisar och jag är så lycklig.

onsdag 18 januari 2012

Jag kan inte sluta tänka på kebab

Efter förra inlägget vågade jag inte gå till samma ställe och äta. Tänk om de ego-googlat sig? Det gör ju alla. I alla fall jag gör det. "Mikael Sol in the nude" är min vanligaste googling. Man kan ju hoppas på att få nåt najs resultat där.

Så efter jobbet gick jag till kebabstället som ligger nära Netto på Möllan. Där kostade en kebabrulle (OBS inte "stor" eller "x-tra stor", utan bara "kebabrulle") 40 kr och så ingick ingen dryck.

Kebabrullen visade sig vara lika stor som en stor kebabrulle på förra kebabhaket, men 5 kronor dyrare och med standardinnehåll.

Kebabsnubben frågade faktiskt vad jag ville ha för sås i och med att jag beställde. Jag sa då "stark".
Det hann gå en minut innan han frågade igen, men LYSSNA PÅ DETTA: Jag stod på mig den här gången och svarade "stark" igen!

Nu brinner det runt mina läppar. Starkt var för starkt. Kebabsnubbarna vill mig bara väl när de försöker lura mig att beställa mildare såser.

En sak jag började tänka på, efter att jag läst Pär Ströms inlägg om att det inte är naturligt för kvinnor att jobba på kebabhak eftersom det är för fysiskt krävande och för att kvinnor på stenåldern inte jobbade på kebabhak eftersom de hade fullt upp med att samla ihop mat medan männen utrotade mammutarna till ingen större nytta, var att jag nog bara sett en kvinna sammanställa en kebab en enda gång i mitt liv. Detta ägde rum 2006 inne på grillen som ligger vid Hagsätra Centrum.

Nu tror jag inte på Pär Ströms förklaring för jag har sett mattanter i skolbespisningen jobba loss, så jag undrar varför kebabbranschen blivit så mansdominerad?

Det kanske har att göra med att många som jobbar med kebab kommer från länder där det fortfarande inte är lika vanligt att kvinnor jobbar över huvud taget och framförallt inte med kebab. Jag tänker att det är bra att det kommer kvinnor hit till Sverige och så ser de att andra kvinnor jobbar med olika prylar och att det inspirerar dem till att börja jobba med exempelvis kebab eller vad de nu drömmer om att pyssla med i livet.

Nu härstammar visserligen kebaben från Kina, precis som pasta och glass, och de är ju kommenister, så vi får se hur det går med det där.

måndag 16 januari 2012

Jag rage:ar mot lokala kebabhaket

Nära gatan där jag bor finns ett kebabhak som har sjukt goda och prisvärda kebabrullar.

Jag äter väl inte där så jätteofta, men nån gång i månaden blir det. Främst efter jobbet när jag kanske är lite för pömsi-smömsi för att laga mat till mitt tragiska arsle.

Men personalen där, ett gäng snubbar, jag får liksom ingen bra kontakt med dem. De är verkligen inte intresserade av mig.

Jag vet redan innan de frågar mig om vilken sås jag vill ha att de kommer fråga mig om såsen så jag säger att jag vill ha stark sås redan från början, men det går liksom inte in i deras programmering så det slutar ändå med att de frågar vad jag vill ha för sås fast jag redan sagt vad jag vill ha för sås.

Varje gång gör det här mig OSÄKER. Ja, jag tänker att de kanske visst registrerat vad jag vill ha för sås, men att de tycker att det är ett felaktigt val av sås. Så då ändrar jag till "blandat". Alltså att jag får både stark och mild sås. Bara människor som inte kan stå för sina åsikter väljer blandat. Ingen respekterar människor som väljer blandat, men låt mig säga detta; världen är inte svartvit! Det finns en massa nyanser och vi måste blanda mer. Blanda upp!

Vår bristfälliga kommunikation resulterar i en del förvirring från min sida, men även från deras, vill jag tro.
De mumlar alltid surt när jag frågar saker som, "Ingår läsk?"
Jag vet fortfarande inte om läsken ingår eller inte. Nån gång tyckte jag en av dem sa att det kostade 10 kronor extra, men när jag betalade fick jag fem kronor tillbaka.

Jag tror de leker med min hjärna.
Det är inte som att jag vill att vi ska ha världens djupaste dialog. Att vi tillsammans ska ha ett meningsfullt samtal där vi blir större som människor. Och jag fattar att det kan vara stressigt i och med att det nästan aldrig är någon kö på dagarna.

När Holger var på besök ville jag ändå visa att jag nu minsann var homie med de här snubbarna. Jag menar, jag är ändå från Norra Botkyrka. Jag är uppvuxen i betongen. Jag är det närmsta man kan komma att vara blatte utan att vara blatte. Jag är en ... ehm ... latte.

Men NEJ, de körde på med sin vanliga mumlande härskarteknik. Jävla patriarker! Jag vill ju att Holger ska tycka att jag är värsta mannen och all den skiten. Inte ens det kan de ge mig. Jag trodde alla vi män var brushor liksom. Hängde ihop i vått och torrt och kebab oavsett om såsen är stark eller mild. Att det fanns utrymme att vara lite så där som man själv vill.

Dessutom har jag inte fått någon klarhet i om man bara kan välja mellan stor kebab och x-tra stor kebab. Jag som är från Stockholm tänker mig att en stor kebab är en stor kebab, men på Middle East är en stor kebab motsvarande en helt vanlig kebab, alltså en kebab. Detta glömmer jag varje gång jag kommer dit. Jag vill ha en stor kebab så då råkar jag beställa en stor kebab fast det är en x-tra stor kebab jag ska ha. Sen går jag hem med den i en plastpåse och upptäcker att det bara är en stor kebab som är liten som en vanlig kebab.

Det här tror jag är svaret på varför jag fick fem kronor tillbaka.
Micke tror att han köper en x-tra stor kebab för 40 kronor.
Micke tror att kebabkillen säger att läsken kostar 10 kronor extra (eller x-tra i det här fallet).
Micke lägger fram 40kr + 10 kr, dvs 50 kr.

Men!
Micke har i själva verket köpt en stor kebab för 35 kr.
35 kr + 10 kr blir 45 kr.

50 kr - 45 kr blir 5 kr.

Slutsats: Läsk ingår ej, vilket så klart är helt rimligt om det inte vore för att Micke känner till ett falafelställe i en annan del av Malmö där läsken faktiskt ingår. Men där ifrågasätter iofs Micke lönsamheten i att sälja kebabrullar + läsk för 35 kr då läsken har ett värde av 10 kronor om man köper bara läsken där.

Samtidigt är två tåg på väg mot varandra på en 50-kilometersträcka. Det ena tåget åker i 300 km/h och det andra i 200 km/h. Var på sträckan kommer de krocka med varandra (signalsystemet är paj för Trafikverket fuckade upp upphandlingen) undrar Lisa och Pär?


Vidare undrar jag om det är med flit det på kebabhakets meny står "Kyckling sallad" och "Grekisksallad". Är det som med kinarestauranger (jag har glömt bort om man får kalla dem för det eller inte numera) att man med flit fuckar upp språket för att skapa en autentisk kommunikation utåt fast man egentligen har en examen från Handels, är femte generationen invandrare och kan bättre svenska än hela Folkpartiet tillsammans, eller har de lagt tusentals kronor på en skylt som är helt bananas av misstag?

DE MUMLADE KANSKE MENYTEXTEN FÖR DEN SOM GJORDE SKYLTEN???????!!!!

Vad kan vi då lära oss av detta stycke ur livet? Jo, som vanligt så behöver vi män bli bättre på att kommunicera med varandra om vi ska fortsätta regera över den här planeten. Vi vet alla hur det gick för dinosaurierna. Kometen kom och ingen sa något till den andre om det. Om de bara hade #pratatomdet hade de kunnat flyttat på sig lite åt vänster istället för att få den där enorma glödande bumlingen rakt i huvudet. Tänk, de kunde haft egna kebabhak idag annars där de kanske hade haft "Stegosaurus sallad" på menyn.

söndag 15 januari 2012

You had me at OH SHIT

Jag har fått lite läsarfrågor om hur jag och Holger träffades första gången. Ja, det kan jag som enda blogg i Sverige exklusivt berätta för er, så spänn ögonen.

Det var på en fezt i Malmö. Egentligen kände jag ingen på den, så jag var lite nervös inför det hela. Därför frågade jag killen jag samma dag varit på dejt med om han ville hänga med. Det ville han.
"Sweet", tänkte jag, "då kanske det blir ligga senare". OBS OBS, den killen var alltså inte Holger. Han hette något helt annat.

Vi kom lite senare till fezten så portkoden funkade inte. Jag hade fått Holgers nummer så jag ringde honom och han gick ner för trapporna för att öppna åt oss. Jag hade frågat om jag fick "ta med en kompis" (är ju inte helt dum).

I alla fall, när får syn på Holger gå ner för trappan utbrister jag i ett "OH SHIT!" mitt framför min dejt. Osmidigt värre (jag är kanske lite dum).

Vi går upp till fezten där alla är jättetrevliga. Nån tjej börjar flirta med min dejt i köket, medan Holger är i vardagsrummet. Jag blir rätt stressad över det här och undrar hur den där tjejen tänker. Är det sannolikt att jag tar med mig en kille till en fezt för att ge bort honom till allmänheten? Badar jag i shunnar? Nä, det är väldigt osannolikt, kan jag låta meddela.

Så jag försökte bevaka mitt intresse där inne i köket. Samtidigt satt OH SHIT-Holger inne i andra rummet. Här kände jag att jag ändå måste prioritera dejten som jag släpat med. Inte cool att bara dumpa en snubbe så där hux flux och jag visste inte ens om jag hade någon chans på Holger. Han verkade mest tycka att jag var ett konstigt UFO (jag är medveten om att det inte finns normala UFO:n).

De som hade fezten kände nån konstnär som hade vernissage samma kväll, så vi alla gick dit. Målningarna såg ungefär ut som att nån hade kräkts på dukar och sen med spyorna målat vad jag tyckte såg ut som fittor korsade med vattenfall. Jag har inget emot fittor (de är toppen), men jag är allergisk mot hela den där hypen kring vattenfall inom konsten. Vad är dealen liksom?

Den där jävla bruden slutade inte att ragga på min dejt så samtidigt som Holger och hans polare ville diskutera bakverk med mig stod jag och spanade åt deras håll. De verkade ha jävligt kul med de salta pinnarna. För kul kanske, för hur kul är salta pinnar? Roligare än osalta pinnar? Roligare än pinnar man äter kinamat med? Roligare än såna pinnar blinda har för att inte trilla omkull? Okej, det sista räknas väl som käppar och inte pinnar, men det är egentligen inte själva pinnarna som är det väsentliga i storyn.

Vernissagen tog slut och så skulle alla gå vidare till Moriskan får untz untz, men jag var pank pank. Holger ville låna mig pengar men hade också lite ont om cash. Jag ville mest få bort min dejt från den där jävla bruden, så jag såg det som ett utmärkt tillfälle att dra hem.

Hmm, det här låter ju inte så romantiskt, nu när jag tänker efter...

Hur som helst så blev Holger och jag vänner på ett community som heter Facebook och jag började poke:a skiten ur honom. Han var inte så slampig av sig att han poke:ade tillbaka varje gång. Det kan man ju respektera, och jag vill inte vara en sån tjat-poke:are.

Jag tänkte att jag hade sumpat det hela och övervägde att helt överge allt hopp om kärlek och bara förlora mig i olika Xbox-spel. Som tur var köpte jag L.A. Noire som jag tyckte var så otroligt tråkigt och trist. Jag fann inget annat val än att ta upp kampen om Holgers gunst igen.

Jag tänkte inte ens på att han bodde i en annan stad. För mig var det som om han hade bott på månen så skulle jag köpt ett jävligt långt rep och halat ner den där stora runda grå osten bara för att jag kände ett så starkt, "Shitfuck, jag kommer kära ner mig som en annan tonåring i den där förbannade karln och jag tänker inte hindra mig själv från att göra det heller".

Sagt och gjort. Ge mig en high five.

torsdag 12 januari 2012

Min desperation och jag

Är jag desperat?

Jomen det kanske jag är.

Det var nån random person på Twitter som skrev något i stil med, "Jag undrar om @mikaelsol är desperat..."

Det fick mig själv att undra.

I vilket sammanhang är jag desperat? Vi kan väl börja med Twitter-kontexten. Hur desperat är jag där.
Jag tänkte att ens Twitter-despo måste ha att göra med hur många man följer. Jag följde ca 1400 pers. När jag kollade runt bland dem så visade det sig att de flesta bara följde 50-100. Alltså måste jag framstå som SJUKT desperat!

Eftersom jag är en handlingarnas man så beslutade jag mig för att avfölja 1000 av dessa. Nu följer jag "bara" runt 400 pers. Fortfarande är jag mer desperat än de där som typ inte följer några alls.
Att följa 1400 var ungefär som att kolla på nån som har diarré från både mun och röv samtidigt. Det var omöjligt att hantera all skit som levererades. Det var även lite som att spela Tetris på högsta hastigheten, för att sen gå direkt till den lägsta. Nu hinner jag läsa allt folk skriver i lugn och ro. Rätt härligt.

Reaktionerna på detta tilltag blev dock massiva. Folk skrev upprört och undrade varför jag avföljt. En person lät meddela att jag minsann inte skulle få illustrationsjobbet han hade tänkt ge mig. Jag förlorade alltså 20 000 kr plus moms på detta. Räknas det som desperat?

Men det kanske inte var mitt twittrandet i sig som var det desperata. Det kanske mer är summan av min kreativitet. Att jag inte bara twittrar, utan även gjort en egen bok, jobbar med andras böcker och magasin, ritar och målar, bygger med LEGO och bloggar. Att det sticker i ögonen?
Vad vet jag.

När jag gjorde "Till alla jag legat med" så var det ett sommarprojekt. En klasskamrat hade gjort runt 20 sidor serier med en ruta per sida sommaren innan. Jag tänkte att jag skulle kunna bräcka det där. Vilket jag gjorde.

Jag hade inte räknat med att förlag skulle vilja ge ut mitt skolarbete, men det ville de. Sen ville olika tidningar skriva om den och jag fick vara med i radio och teve. Det var kul, men det var inte som att jag hade sökt till Big Brother eller nåt. Mer som att jag suttit hemma och stickat en tröja. Är det desperat att sticka? Ja, det kan det så klart vara om butiker vill sälja det man stickat... I alla fall enligt den logiken.

Å andra sidan kanske kreativitet och desperation är samma sak. Eller att desperata tvingas att bli kreativa.

Kanske är det sexuellt desperat twittraren menade? Är jag då så desperat att jag skulle ligga med hen kanske?
Nja, jag är ju tillsammans med Holger, så det verkar lite osannolikt.

Det var rätt längesen jag gick ut högstadiet (1997), så jag minns faktiskt inte längre vad begreppet desperat betyder.

Däremot är jag självfallet bitter...

söndag 8 januari 2012

Den ruttna kärleken

Att älska och att älskas.

Jag har älskat. Jag har älskat så att jag utplånat mitt jag och gått vilse i vad som är normalt i en relation. Nu menar jag inte normalt som i vem som betalar notan på restaurangen eller vem som tar initiativ till olika saker i relationen.

Jag menar normalt som i vad som är normalt sätt att behandla varandra. Vad som är kärlek och respekt. För sig själv. För den andre. För oss båda.

Det är lätt att normalisera negativa tendenser i en nära relation. Vi två är en ö i ett hav där båtarna seglar på avstånd. De kanske anar att allt inte är frid och fröjd på ön, men vågar inget göra.

Jag kanske är hemma en kväll. Du är ute med dina vänner. Ni har kul. Jag har tråkigt. Det är inte ditt fel att jag har tråkigt. Jag är inte ditt barn. Men jag vill ta ut min frustration på dig när du kommer hem. Jag kan inte hantera avståndet mellan ditt kul och mitt tråkiga. Du ska få veta det när du kommer hem. Jag kommer inte säga det på direkten. Inte med ord i alla fall.

Du kommer hem. En timme senare än sagt för det var svårt att slita sig från det roliga. Jag hälsar inte. Lägger mig i sängen med ryggen mot dig. Släcker lampan. Du står i farstun och frågar vad det är.

"Inget. Jag är bara trött". Men jag ljuger. Du vet det också. Jag har ingen rätt att vara sur. Ska jag svara ärligt? "Jag är arg på dig för att du hade kul med din kompis. Jag är arg för att du kände glädje. Jag klarar inte av att unna dig glädje om det inte är när jag tillåter det".

Du ska få gråta innan jag slutar vara sur. Du ska få betala med dina tårar. Jag ska räkna dem alla. Se till att antalet stämmer. Väga dem på min våg för rättvisa.

Det här är inte normalt. Det är inte sunt. Om någon var så här mot dig första gången ni sågs skulle du be vederbörande dra åt helvetet och aldrig ha med denne att göra igen. Men nu är det inte första gången ni ses. Det har kommit i små doser. I början var ju allt så bra. Och vi har ju sagt att vi är kära i varandra. Även om det var ett tag sedan senast och det var efter ett bråk om att du minsann varit för trevlig mot folk på den där festen ni var på.

Ingen förtjänar den här relationen. Du kommer med din kärlek som den finaste av presenter till någon som är för fattig i själen för att kunna älska.

Hur det var i början är nu bara ett eko som kommer tillbaka vid allt mer sällsynta tillfällen. Och sen inte alls.

Alla offer du har gjort. Alla dina försök att hitta metoder för att hålla den andre på gott humör har varit förgäves. Det fina mellan er kommer aldrig tillbaka. I den andres ögon är ditt enda värde att finnas där för att tryckas ner. Hen frodas på ditt blod. Ju mer ditt liv krymper ju större blir den andre i ert sjuka förhållande.

Men det är hen som är cancern. Bölden du måste skära bort.

onsdag 4 januari 2012

Ett försök till att förklara min humor

Jag har lite olika typer av humor. De är ungefär följande:

1. Humor här på bloggen. Den handlar mycket om skoj med genus.

2. Humorn på Twitter. Handlar också mycket om att jag byter ut killgrejer mot tjejgrejer och vise versa. Väldigt mycket ordvitsar också.

3. Humorn med kompisar. Kan variera men är väldigt mycket en slags "Vänner-humor" (tv-serien alltså). Jag skojgrälar med mina kompisar som om vi är gamla par, lite som Joey och Chandler kan gräla med varandra, "Jamen du lyssnar ju aldrig på mig" och allt tossigt man nu kan säga.

4. Min seriehumor. Den är mest dialogdriven och går ganska mycket ut på att mina seriefigurer missförstår varandra, och att den ena figuren är överlägsen den andra. I min serie Rambo är Rambo överlägsen Klimax, som är hemligt kär i Rambo. Samma maktförhållande har Personal-Jesus och Leif till varandra. Min seriefigur Micke Sol har också en stor tendens att missförstå andra, eller han har väl asperger eller nåt för han tolkar en hel del väldigt bokstavligt och det kan ju ställa till det.

5. Referenshumor. Man måste känna till en del grejer för att förstå skämtet. I Till alla jag legat med finns det en del meningar som egentligen är citat, och som folk tycker är kul om de har rätt referensram.

Här är ett exempel på ett Twitter-skämt jag själv tycker är rätt kul, men som andra kanske inte fattar:



Några kommenterade det här med att snippa är ett annat ord för vagina. Ehm, ja, det är ju det som är en av de viktiga bakgrunderna till skämtet.

Det här är en parodi på sånt folk brukar säga, exempelvis:

1. "Det är inte sexigt med vuxna män som kallar sin penis för snoppen"
2. "Det är inte sexigt med vuxna kvinnor som kallar sin vagina för snippan"

Varför är inte det sexigt? Jo, för att man kallar barns könsorgan för sånt. Barn och sex är något vi inte tycker hör ihop, så därför är det opassande att i sexuella sammanhang kalla könsorgan för saker vi förknippar med barn (även därför jag personligen tycker det är avtändande med hårlösa kön. Jag är ju inte pedofil).


Men nu så skriver jag om vuxna (män) som kallar sin penis för snippa. Män kallar ju inte alls sitt könsorgan för snippa så det blir något oväntat i texten. Framför mitt inre öga ser jag en man som beter sig som ett barn. Folk som inte beter sig som det förväntas av dem kan vara roliga. Oväntade grejer kan vara kul. Och väntade grejer är mindre kul. Det är därför nya skämt är roligare än sådana man redan hört innan.

Nu är även själva grammatiken i tweeten ett skämt i sig, eftersom det är en parafras på hur folk skriver på Twitter. Ens inlägg där är bara begränsade till 160 tecken, vilket skapar ett rätt märkligt språk grammatiskt sett. Man kortar ner mycket av det man skriver.

Sen finns det ytterligare en dimension, och det är att jag som heterosexuell man skriver om mäns penisar på det där sättet. Varför skulle jag hamna i en situation där en vuxen man talar om sin penis? Texten antyder att jag kanske är homosexuell, och om det är något jag lärt mig av att ha sett mycket stand up, så är det att folk älskar när man skämtar om bögar, eller när en man beter sig som en bög/kvinna. Häri ligger även en slags hård ironi från min sida eftersom jag egentligen tycker det är löjligt med den typen av skämt, och det skruvas upp ytterligare ett varv av att jag ironiserar över att jag bidrar till den typen av skämt själv med det här skämtet.

Hela det här blogginlägget är förövrigt ett skämt från min sida eftersom jag tycker det är humor att försöka förklara sina skämt för andra. Dessutom är det här sista stycket ett slags ironiskt skämt också eftersom jag tycker att det är humor att berätta att man skojar så här i slutet. Även förra meningen var ett skämt och den här.