måndag 5 november 2012

Att kunna äta är en vardagsseger

På Instagram lägger jag nästan dagligen upp bilder på vad jag äter. Inget konstigt med det. Många gör detsamma.

Många som är väldigt smala verkar ha ett intresse av att visa upp vad de äter. Med beskrivningar som "Vilken kalasmiddag!" och så är det en bild på en liten laxfilé och två bitar broccoli. De är inte ens ironiska. De andra bilderna handlar om hur mycket de tränar. De verkar inte bygga så mycket muskler. Inte konstigt med den lilla dieten. Jag tänker mig att bilderna hänger ihop. En vilja att ha kontroll över kroppen. Bilderna blandas upp av skärmdumpar på sms som visar på ett själsligt kaos.

Jag är också smal. Har varit det hela livet.

Under barndomen försökte jag dölja det i pösiga kläder.
Jag minns en gång i högstadiet då två tjejer i min klass kom fram till mig och frågade om jag hade anorexi. Nää, sa jag och kände mig avslöjad. För jag åt ju aldrig lunch. Jag åt knappt frukost. En smörgås och en kopp te. Och middag försökte jag tvinga i mig inne på toaletten. Men det var svårt. Mycket svårt.

Det där höll i sig i några år. In i gymnasiet. Jag gick hos BUP en gång i veckan, men det hjälpte inte. Och det var svårt att på fastande mage koncentrera sig i skolan. Jag utvecklade kraftig panikångest och isolerade mig på fritiden. Tonåren sattes på paus.

Den där kontrollen jag ville ha över mig kropp vägrade min kropp ge mig. Tillslut gav jag upp och gick med på att börja ta antidepressiv medicin. Jag skulle förmodligen gå upp i vikt som biverkning, men för mig handlade det inte om att vara smal. Jag hatade att vara smal. Folk var alltid på mig vid alla måltider. De tittade på hur jag åt. Vad jag åt. De kommenterade alltid. Välmenande vuxna skulle alltid berätta anekdoter om något barn de känt men som nu var vuxen och nu såg ut som en riktig man. Som nu kunde äta hur mycket som helst. Jag förstod redan då att ni menade väl. Jag förstod att ni bara vill hjälpa, men pressen knäckte mig.

Så visst, jag lägger upp bilder på vad jag äter på Instagram. Och det är mer än bara nån liten laxbit med broccoli. Jag försöker äta så mycket jag kan. Så mycket jag orkar. Folk kanske tycker det är töntigt, men för mig handlar det om små segrar jag gör varje dag. För det är svårt. Mycket svårt än idag för mig att äta. Men jag gör det. Ibland tvingar jag mig riktigt hårt.