söndag 15 juli 2012

Ett kärleksbrev till Holger

Jag vet inte om jag någonsin sökt den stora spänningen i mitt liv.
Mina visioner är inte storslagna eller ens intressanta.

Men eftersom jag mådde så fruktansvärt mycket sämre när jag var yngre drogs jag till andra som var som jag. Tillsammans fann vi kärlek som tog oss längre in i det mörka.

Det kanske är en del av mognadsprocessen för vissa av oss att gå igenom de där riktigt tärande relationerna.
Jag vet inte om de gjort mig starkare, men de har gjort det lättare för mig att se vilka personer jag bör kämpa mot att förälska mig i.
Vi kommer bara att skada varandra.

Så vad gör man. Vad gör jag.

Jag undvek kärleken länge. Sprang åt andra hållet utan att vända mig om eller ens artigt säga nej tack.

Det där svarta hålet några av oss bär med oss kanske aldrig kommer krympa, men mitt har i alla fall fått hårdare kanter.
Och sorgen, även om den ständigt byggs på, blir lättare att hantera.

Jag älskar verkligen Holger. Vår kärlek är den friska och sunda.

Holger säger att jag måste acceptera att han säger ointressanta saker om vindarna och regnet ibland. Att jag måste acceptera att han vill mitt bästa och att det är förutsättningen för att jag ska få vara med honom.

Holger, för mig är det som att du spottar guld med dina ord.

Vad kan man säga, du har rätt, sommaren har varit blåsig och regnet har inte velat sluta falla.

För mig spelar det ingen roll . Det här är vår första sommar tillsammans.

Och den är min bästa på många många år.

Jag accepterar att du vill mitt bästa.