onsdag 28 mars 2012

Till minne av Kristiina

När jag var liten kände jag mig väldigt ensam i mitt serieintresse. Det fanns inga forum på Internet då. Jag hade några kompisar som läste Kalle Anka Pocket och köpte lite begagnade Magnum på Skärholmens loppis för att det var nakna brudar i.

Det var nån kollega till mamma som hade berättat för henne att det inne i stan på Kocksgatan fanns ett seriebibliotek. Jag var 17 år och året var 1998. Jag var väldigt blyg, hade dåligt självförtroende, spinkig och finnig. Jag hade inte direkt varit så mycket i stan eftersom jag är uppvuxen i förorten, men på nåt vis samlade jag ihop mod till att åka in dit själv.

Och så steg jag in genom en rätt obetydlig dörr. In i något som såg ut som en lägenhet med olika rum. Rum fyllda av serier. Och så nästan längst in, en märklig UFO-formad utlåningsdisk.

I rummet fanns även du Kristiina.

Det är otroligt ansträngande att skriva det här inlägget. Sedan jag öppnade det där mailet på jobbet i morse om att cancern stulit dig ifrån oss har så många minnen rusat genom min hjärna. Jag har suttit och gråtit vid min arbetsplats samtidigt som jag försökt jobbat undan deadlines med olika serietidningar och serieböcker jag håller på med. Jag kan härleda så mycket i både mitt yrkesliv och i mitt privatliv till dig.

Jag minns serietecknarklubben du lät husera i Serietekets lokaler när det låg i den där knäppa delen av Kulturhuset som är som en rund glasinhängnad. Jag lyckades aldrig lära mig uttala eller stava namnet på klubben, något i stil med Syöttösika. Det sägs att det ska betyda gödgris på finska. Jag vet inte om det var du som kom på namnet, eller om det var en hyllning till dig.
Jag var kanske 20 eller 21 år när jag gick med i Syöttösiska och bland det första jag gjorde var att stå och dela ut vårt fanzine på seriefestivalen i Serieteket. Jag minns inte om det var sista Fanzine heaven eller om det var första Small Press Expo. Vi var i alla fall totalt fyra utställare... Förra året var det väl runt 200?

Många fester har det blivit på Serieteket. Många vernissager och serietecknarmöten, prisutdelningar med mera. Och så klart alla gånger jag lånat serieböcker och aldrig lämnat in dem i tid.
En gång tvingade du mig att gå till en seriebutik och köpa ett nytt album för att jag hade slarvat bort ett jag hade lånat. Det var den rätt värdelösa serien Mercenary. Men det var billigare om jag köpte den istället för att betala straffavgiften. De pengarna skulle dessutom bara gå till kommunen och inte till något nytt album, berättade du.

Det var ett otroligt stolt ögonblick när jag en dag stegade in på Serieteket och såg att min då precis utkomna bok Till alla jag legat med stod i hyllan för snabblån.

Jag vet inte om du tänkte på det när du var med och startade Serieteket och SPX, att det var en plats dit folk inte bara gick för att låna serier som annars var svåra att få tag på i Sverige, utan att det även för många av oss var en plats där vi träffade nya vänner, men även förälskade oss i varandra.

När jag träffade min förra flickvän så jobbade hon på Serieteket. Du såg hur jag tittade på henne och fattade att jag hade något lurt i tankarna. Jag hade kanske inte världens bästa rykte bland tjejer i seriesvängen då, men du och några till var med och pushade för min sak.

Älskade Kristiina, du var en seriemamma och vän till så många av oss. De senaste 14 åren av mitt liv har du funnits där. Det är ett hål i mitt hjärta du lämnar efter dig.


En suddig bild från en suddig natt i St. Petersburg på Knut Larssons utställning under seriefestivalen Boomfest, 2009.