söndag 8 januari 2012

Den ruttna kärleken

Att älska och att älskas.

Jag har älskat. Jag har älskat så att jag utplånat mitt jag och gått vilse i vad som är normalt i en relation. Nu menar jag inte normalt som i vem som betalar notan på restaurangen eller vem som tar initiativ till olika saker i relationen.

Jag menar normalt som i vad som är normalt sätt att behandla varandra. Vad som är kärlek och respekt. För sig själv. För den andre. För oss båda.

Det är lätt att normalisera negativa tendenser i en nära relation. Vi två är en ö i ett hav där båtarna seglar på avstånd. De kanske anar att allt inte är frid och fröjd på ön, men vågar inget göra.

Jag kanske är hemma en kväll. Du är ute med dina vänner. Ni har kul. Jag har tråkigt. Det är inte ditt fel att jag har tråkigt. Jag är inte ditt barn. Men jag vill ta ut min frustration på dig när du kommer hem. Jag kan inte hantera avståndet mellan ditt kul och mitt tråkiga. Du ska få veta det när du kommer hem. Jag kommer inte säga det på direkten. Inte med ord i alla fall.

Du kommer hem. En timme senare än sagt för det var svårt att slita sig från det roliga. Jag hälsar inte. Lägger mig i sängen med ryggen mot dig. Släcker lampan. Du står i farstun och frågar vad det är.

"Inget. Jag är bara trött". Men jag ljuger. Du vet det också. Jag har ingen rätt att vara sur. Ska jag svara ärligt? "Jag är arg på dig för att du hade kul med din kompis. Jag är arg för att du kände glädje. Jag klarar inte av att unna dig glädje om det inte är när jag tillåter det".

Du ska få gråta innan jag slutar vara sur. Du ska få betala med dina tårar. Jag ska räkna dem alla. Se till att antalet stämmer. Väga dem på min våg för rättvisa.

Det här är inte normalt. Det är inte sunt. Om någon var så här mot dig första gången ni sågs skulle du be vederbörande dra åt helvetet och aldrig ha med denne att göra igen. Men nu är det inte första gången ni ses. Det har kommit i små doser. I början var ju allt så bra. Och vi har ju sagt att vi är kära i varandra. Även om det var ett tag sedan senast och det var efter ett bråk om att du minsann varit för trevlig mot folk på den där festen ni var på.

Ingen förtjänar den här relationen. Du kommer med din kärlek som den finaste av presenter till någon som är för fattig i själen för att kunna älska.

Hur det var i början är nu bara ett eko som kommer tillbaka vid allt mer sällsynta tillfällen. Och sen inte alls.

Alla offer du har gjort. Alla dina försök att hitta metoder för att hålla den andre på gott humör har varit förgäves. Det fina mellan er kommer aldrig tillbaka. I den andres ögon är ditt enda värde att finnas där för att tryckas ner. Hen frodas på ditt blod. Ju mer ditt liv krymper ju större blir den andre i ert sjuka förhållande.

Men det är hen som är cancern. Bölden du måste skära bort.