onsdag 19 december 2012

Har du en blondin under bordet? Shit telefonförsäljare säger

Igår när jag satt på jobbet och stirrade med en tom blick rakt in i en skärm så ringde en telefonförsäljare mig. Det här är inget sånt "jag hatar telefonförsäljare-inlägg", utan oftast tycker jag man blir schysst bemött. Jag förstår att det finns ett behov och har flera vänner som jobbar/jobbat som det (det är alltid kul att formulera sig så "jag har vänner som är ... ").

Hon ringde från ett företag som har hand om svensk kortsäkerhet (vilket tänker jag inte nämna). Samtalet var något förvirrat.

- Är det direktör Mikael Sol.

- Eh, va?

- Är det direktör Mikael Sol.

- Nä, du har nog ringt fel. Det finns flera som heter som jag i det här landet.

- Men jag har ringt direktör Mikael Sol?

(jag hann tänka efter lite)

- Jag har visserligen enskild firma, men den har inte varit aktiv på länge ... Jag ska lägga ner den.

- Aha, så det är direktör Mikael Sol jag pratar med!

- Det kan man väl säga ...

- Har du båda fötterna på bordet?

- Va?

- En blondin under bordet?

- Va, nä. Verkligen inte!

Alltså, vem säger så till nån man försöker få som kund. Vi lever inte på 50-talet. Jag uppskattar inte att man ska skoja om att direktörer har blondiner som ger dem oralsex, eller vafan skämtet handlade om.

Det tog rätt lång tid innan hon sa att hon ringde från ett kortsäkerhetsföretag.

- Men jag har inte så många kort. Särskilt inte på företaget.

- Vad gör ditt företag då?

- Jag frilansade som illustratör.

- Aha, så det var som en hobby?

- Ehm ... (alltså, har hon telefonförsäljning som hobby???)

- Men ditt jobb nu, är det med ungefär samma sak?

- Mmm ...

- Vet du exakt vart du ska ringa om du blir av med körkortet?

- Nä, polisen?

- Nej, det är fel! Du vet alltså inte?

- Jag har inget körkort. Det är inget jag känner att ...

- Vart tänker du ringa då?

- Ehm ...

- Du har väl fler kort? Bankkort, ID-kort? Vart ringer du om du blir av med dem?

- Banken och ... polisen?

- Nej, det är fel! Du vet alltså inte. Däremot erbjuder vi en tjänst där du bara ringer ett nummer och så löser vi allt på 4 minuter. Bra va?

- Jo, men jag har inte så många kort ... Jag kan nog ringa de samtalen själv.

- Men du vet ju inte vart man ringer.

- Vart ringer man då?

- Olika myndigheter. Och ska du spärra ID-kortet måste du ringa ett företag i London. Det kan ta flera dagar. Visste du att ID-kortet är den viktigaste handlingen man har?

- Nja, men det kan jag föreställa mig ... London alltså ... Skumt för den viktigaste handlingen man har ...

- Har du varit i Italien? Rom? 

- Eh, näää ...

- Har du inte varit i Rom?

- Jag har lite mycket på jobbet just nu ... Men jag är nog inte så intresserad ...

- Är du inte intresserad? Vill du bli av med dina kort eller? Har du hört talas om identitetskapningar? Om du blir av med ditt ID-kort kan nån annan göra saker i ditt namn.

- Jo, men tänk om jag redan blivit av med mitt kort och nån startat en enskild firma i mitt namn och nu pratar du med den bedragaren?

- Vad menar du nu?

- Eh, det var inget ... Jag är inte intresserad.

- Okej, men då får jag önska dig en trevlig dag, Mikael. Hej då.

- Hej hej ...

...........

Det är möjligt att det var en praktisk tjänst. Jag var inne på företagets hemsida, men jag kunde inte hitta vad det kostade. Framförallt gillade jag inte hur jag blev bemött. Man kör inte med sexistisk jargong när man försöker sälja en tjänst. Det är oproffsigt och gör inte samhället till en trevligare plats att leva i.


Så vart ringer man då?



Förlorat eller upphittat pass/nationellt id-kort

Om du förlorat ditt pass eller nationella id-kort ska du anmäla det till Polisen. Ring 114 14 eller besök en polisstation. Det kommer då att spärras.
Ett stöld- eller förlustanmält pass eller nationellt id-kort spärras alltid och uppgifterna lämnas vidare till Schengen Information System, SIS, och Interpol. Gränskontrollmyndigheter runt om i världen kontrollerar resehandlingar mot dessa register vid inresa i länder och därför kan ett upphittat pass eller nationellt id-kort aldrig användas efter det att det spärrats.

Ansök om ett nytt pass eller nationellt id-kort då du gör en förlustanmälan.

Utomlands

Om du förlorar ditt pass eller nationella id-kort utomlands ska du kontakta närmaste svenska ambassad eller konsulat.

Om du får tillbaka passet

Det är lika viktigt att du vänder dig till Polisen om du skulle hitta eller få tillbaka ditt pass eller nationella id-kort så att Polisen kan makulera detta. Har du fått ett nytt pass eller nationellt id-kort är du skyldig att lämna det gamla för makulering. Den gamla resehandlingen ska under inga omständigheter användas.

Förlorat eller stulet körkort eller id-kort

Om du tappat bort eller på annat sätt förlorat ditt körkort anmäler du det till Transportstyrelsen. Stulet körkort måste även polisanmälas.
Om du tappat bort eller på annat sätt förlorat ditt id-kort ska du anmäla förlusten till utfärdaren, som spärrar kortet. Stulet id-kort måste även polisanmälas.

Spärra bankomatkort, betalkort eller kreditkort

Om du behöver spärra bankomatkort, betalkort eller kreditkort vänder du dig till den banken eller kreditinstitutet utfärdande kortet. Anmäl stöld eller förlust av bankomatkort, betalkort eller kreditkort.
Stöld eller förlust av id-handlingar och kontokort

Källa: Polisen






måndag 17 december 2012

Är jag bitterfittans man?

Jag har en kompis som hittade sin drömkille. De var hur kära i varandra som helst, och han var verkligen en fin kille. Feminist och för jämställdhet. De blev gravida och pratade mycket om hur de ville ha det i sitt gemensamma liv.

Sen när barnet hade fötts så bytte han jobb till ett mer prestigefyllt och mer välbetalt arbete. Kruxet var att jobbet fanns i andra änden av landet.

Så han började vara borta i veckorna och hon fick ta hand om barnet själv till största del.
Hon kände sig verkligen lurad på det liv de hade kommit överens om att ha. Han motiverade det med att han tjänade mer pengar och att det därför var bäst för familjen att han fortsatte med sitt jobb.
 
Ungefär samma situation som i boken "Bitterfittan" av Maria Sveland, men andra ord.

Hemsk, tyckte jag, och det sa jag till henne. Jag hoppas att jag inte gör något sånt.

Min partner som definierar sig som kvinna vände sig till mig när vi stod och lagade mat en kväll och sa, "Om vi skaffar barn vill jag att du tar halva föräldraledigheten och går ner till 80% på jobbet de första åren. Du jobbar ju hela tiden."

Jag kände mig genast attackerad och försökte svara undvikande. "Vi får se... Ehm, vem ska då göra mitt jobb, tänkte du?" och "Varför ska det här vara på dina villkor? Jag vill inte att du ska gå ner i tid. Mina föräldrar jobbade heltid båda två och det gick alldeles utmärkt. De hade aldrig semester ihop så att vi barn skulle få så mycket tid som möjligt på landet... Ehm, mamma jobbade visserligen inte heltid, men det var ju för att hon jobbade i stan och hade lång pendling... Så att hon skulle hinna hämta oss från dagis... Pappa jobbade ofta över, men det var för att få in mer pengar till familjen... De var ju tvungna...", och så avslutade jag med, "Jag skulle visserligen kunna rita serier den där extra dagen jag får ledigt i veckan..."

Det hände något med mig när jag sa de där grejerna.

Hon och jag tjänar tillräckligt för att kunna ha barn. Det finns de med betydligt mindre inkomster som klarar det också. Vi har visst råd att gå ner i arbetstid. Det finns andra kompetenta människor som kan göra mitt jobb.

Jag kände bara så väldigt starkt att jag inte ville gå ner i tid. Och om Marvel i USA ringer och säger att de vill ha mig som redaktör så sätter jag mig på första bästa flyg dit.

Det gick några dagar och jag insåg att det där är ju inte alls vad jag vill längre. Det är vad jag ville när jag kanske var 20. Livet har förändrats och med det förutsättningarna.

Jag kan gå ner i tid. Det finns flera andra på mitt jobb som har gjort det. Och jag kan ta halva föräldraledigheten. Det kommer ju finnas en vikarie för mig i så fall.

Jag vill vara en närvarande pappa. En jämställd man. Framförallt vill jag inte att min partner ska känna sig lurad på det liv vi båda faktiskt vill ha tillsammans.

söndag 16 december 2012

Man blir glad


Men de föräldrar som inte har råd att köpa läxhjälp då?

Alltså, när jag växte upp var jag inte den skarpaste i skolan. Jag hade säkert behövt läxhjälp. Men vi hade inte så mycket pengar. När jag behövde nya skor för att de jag hade var trasiga och började bli för små drog jag mig för att berätta det för mina föräldrar, för jag ville inte vara en ekonomisk belastning. Redan som liten tänkte jag så och det har självfallet präglat min relation till pengar och att ha eller inte ha under mitt hela mitt liv.

Det är min övertygelse att det även i dagens Sverige finns barn som har det likadant. De har de svårt i skolan och svårt ekonomiskt hemma. Deras föräldrar ser säkert detta, och oroar ihjäl sig, men hur ska de ha råd att köpa läxhjälp till barnen? Är RUT tillräckligt eller ska resurserna gå till skolorna? 



Som tur var hade jag lärare som hade tid att stödja mig på skoltid. Jag fick gå extralektioner i matte, svenska och idrott tills jag hade kommit ikapp. Det var små klasser, runt 4-5 elever. Lugnt och tryggt. Precis vad jag behövde. Det kändes som en självklarhet att det skulle vara så. Hur ser det ut med den möjligheten idag?


söndag 9 december 2012

FLASH: Blondinbella gifter sig på Statoil

Flera källor inom Blondinbellas "inre krets" har läckt ut följande:

Blondinbella och hennes fästman Odd var ute och tog en sväng med sin Audi Q5 en halvmil utanför ett slott. Då hittade de en fantastisk bensinmack! Enligt de säkra källorna som vill vara anonyma eftersom de vill undvika eventuella repressalier heter macken "Statoil" (vilket låter lite kommenistiskt).

Blondinbella och hennes fästman Odd tvärstannade genast sin Audi Q5, såg varandra djupt i ögonen och sa med enad röst, "Här ska vi gifta oss!" Båda uppges uppleva känslan "längtan".

Bröllopsmiddagen lär ha kocklandslagets vildsvinskorv (nu endast 59 kronor) som huvudrätt. Vännerna har redan provat på denna delikata korv och varit såå nöjda. Snacka om korvfest. MUMS!

Själva vigseln kommer ske inne på Statoils fräscha toaletter. En upplevelse i sig.



Vi här på bloggen önskar det fina paret lycka till med alla förberedelser.


Gifter man sig på Statoil vet man att man får det man betalar för!

onsdag 28 november 2012

Noppe och Poppe: Oberoende liberaler gör goda gärningar

Klicka för större bilder.



Jag köpte Manga Studio på Black Friday-rean för typ 200 spänn i fredags. Här är första serien som jag försökt göra helt digitalt i det programmet. Inget papper gick till spillo. Serien testades dock på djur. De tyckte inte den var kul. 

Inspirationen till manuset har jag fått från etablerad media. 

Det går inte att skriva ÅÄÖ i programmet av nån anledning, därav de ditritade prickarna... Om nån vet hur man gör för att få Manga Studio att funka med våra tecken är det la bara att droppa den infon i kommentarsfältet till detta inlägg.

tisdag 13 november 2012

Så här ska en serierecension vara

Med anledning av Mats Gellerfeldts tokiga recension av ett gäng serieböcker i SvD letade jag reda på en gammal recension av min bok "Till alla jag legat med" som jag sparade ner då det begav sig. Bloggen den var på verkar inte finnas kvar när jag försökte googla fram länk.

......

KA-BLAM-SEX I KUL SERIEFORM!

Serier är inte längre något bara för barn, utan nu finns det till och med vuxna som läser dem. Det gör de med nöje till och med! En kille som verkar ha barnasinnet kvar är serietecknaren Mikael Sol. Han har gjort ett roligt seriealbum om tjejer han "dejtat", alltså gått på träff med ungefär.
Det bjuds på många ekivoka teckningar och finurliga situationer. Ofta är det nära till skratt och nog allt blir det en hel del sex också, vilket är ovanligt i serier.

De senaste åren har flera serier blivit populära filmen så som X-man, Spiderman och Läderlappen. Det visar på en otrolig variation inom seriernas skojiga värld och bidragit till att serier nu är mer populära än någonsin. Inte konstigt då att det kommer ett seriealbum som "Till alla de jag legat med" av Mikael Sol.
Idag är det även allt vanligare att kvinnor ritar serier, men Sol är ingen av dem. Det är rätt häftigt att tjejerna tar sig in i "pojkrummet" och stökar till med sina serier som mer handlar om relationer.

Det kanske är fel att kalla "Till alla dem jag legat med" för seriealbum, det är mer en grafisk roman. Kanske skulle serien fungera som en pjäs eller TV-serie om en manusförfattare fick lägga sitt ömma handlag på berättelsen.
Alla figurerna i berättelsen har roliga runda huvuden som gör dem till skojiga karikatyrer, vilket nog skulle bli svårt att överföra till film, men i några få rutor är figurerna realistiskt tecknade och då visar Sol på att han även kan teckna på riktigt. Hela albumet är i svartvitt vilket faktiskt fungerar riktigt bra.

Sols användande av pratbubblor möjliggör en fart i dialogen. Figurerna liksom pratar på med ett flyt som gör det kul att läsa och det är med flera skämt. Man får passa sig så man inte läser bubblorna i fel ordning, för då kan man missuppfatta humorn. En annan kul grej är att Sol ibland inte har rutor runt sina serierutor. Det ger ett varierat intryck.

Nu brukar jag visserligen inte läsa så mycket serier, så jag kanske inte är en expert, men det känns som att det här med självbiografiska serier är något nytt och spännande. Vi får se om trenden håller i sig i något år till!

Hur står sig då "Till dem jag legat med" om man ställer den bredvid andra serier som Hello Kitty och Angry Birds? Tja, den är väl inte riktigt lika genomarbetad men låt Sol göra några seriealbum till så blir han säkert minst lika rolig. Det är bara att rita på!

Pär Sill


fredag 9 november 2012

Att njuta av ingenting

När jag var 17 år var jag kär i en tjej.
Det var höst i Huddinge.

Det är som att träden står i lågor, sa hon.

Jag kunde inte förstå vad hon menade. Jag såg bara gula löv.

Hon var inte kär i mig.

torsdag 8 november 2012

Frågestund del 2

Fantastiskt många frågor, kul!

Berätta om din utbildning på IHM 
Det var under en förvirrad tid i mitt liv. Jag har alltid varit något av en sökare. Jag brann för sälj. Jag ville sälja vad som helst. Min storsäljare visade sig vara min egen röv.


:)
Du har en utrolig flot og gennemført klassisk tøjstil. Det har både du og Isabella. Eftersom du ikke er så gammel, møder du så nogle fordomme på grund af dit tøj? Altså, føler du at folk behandler dig på en bestemt måde på grund af dit udseende?
Överlag tycker jag alla ska dömas efter hur de klär sig. Syntare exempelvis, de borde få stå i den längsta kassakön på Ica.

Hej jag undrar vad för typ av mat du tycker om?
Älskar svensk husmanskost, typ sushi, pizza, kebab, hamburgare, vinbladsdolmar, potatis.
- Hade du bra betyg i skolan? (Grundskola + gymnasie)
Jag tror inte på att döma individen efter betygsskalor. De ska dömas efter klasstillhörighet.
- Vad gjorde du efter gymnasiet?
Drog till Irland där jag jobbade på en svensk pub.

- Vilken utbildning har tagit dig dit där du är idag?
IHM företagssäljare

Kan du nämna den tv-serie/film som du skäms mest för att du tycker om?
Det kan jag. Jag gillar Gladiator.

Vilket är ditt favorit band/artist? Ev, vad gillar du mest för musik?
Det där är en fråga som är relevant för gymnasiekids.

Vad är din politiska åsikt?
Solidaritet.
Vilka olika jobbplatser har du haft?
Bartender, maskot på tivoli, djurskötare, copywriter, AD, CD, ADHD, HD, WI-FI, serietecknare.

Vad vet du om Finland?/Vad kommer du att tänka på av Finland?
 Tillräckligt för mina "privata" behov.

hur var du som tonåring?
Yngre än idag.
Gillade du/var kär i Holger redan när ni var yngre eller är det först nu på senare år? :)
Det där kom nog först efter att vi hade träffats första gången, men jag var ett fan av hans arbete sedan tidigare.

Jag läste någon gång (tror jag iallafall) att Holger inte tror på liv efter döden. Är man död är man död, liksom. Undrar om du också tror det eller om du tror det finns något annat? :)
Jag hoppas att det inte finns något annat för det verkar som att det där andra skulle befolkas av de mest jobbiga idioterna man kan föreställa sig i så fall.

 Hur viktigt är det med kontakter egentligen? Vill bli jurist men känns omöjligt att nå upp till de stora affärs företagen osv. Vad har du för tips??’
Det är en fördel att man kontaktar affärsföretagen. Vad nu det är för något.
do you take care of your nutrition?
Jag låter så lite som möjligt gå till spillo, om en säger. Men jag källsorterar inte, för det finns inget sånt i området jag bor i, tyvärr.
Fråga 1. Hur gör ni med christian om både du och holger har mycket arbete under dagen? Följer han med er på möten/jobb eller är han själv?
Vi låter honom självdö.

Lyssnar han på dig när ni promenerar eller är det holger som är flockledaren?
Vi har försökt uppfostra barnet så snarlikt Mowgli som möjligt. Vi har en knarkpåverkad björn som nanny. Tack RUT.

Vem vill du ska vinna presidentvalet i USA?
En socialist.

  Skulle du vilja starta en restaurang?
Ja. Den ska bara servera smegma från olika kontinenter. World of Smegma ska stället heta.

Vad anser du är det viktigaste hos din tjej?
Att vi är ihop.

hur skulle du beskriva dig som person? Du verkar va en lugn person men är du det? :)
Lagom lång.
Har Holger träffat Nils? Är det OK för dig om/att Holger är kompis med sitt ex?
Bara om de ligger med varandra också.

Vilket är det absolut bästa minnet du har från ditt liv än så länge, som du tror att du kommer bära med dig för resten av ditt liv?
Jag försöker förtränga så mycket som möjligt.
Om jag är världssämst på att laga mat men ändå vill ha en middagsbjudning med trerätters, vad skulle du föreslå för denna nybörjare?!
Köp frysrätter. Micra efter anvisning på förpackningen.

Jag undrar ifall du är fotbollsintresserad och i så fall vilket ditt favorit lag är samt ifall du spelat/spelar fotboll.
Nej, men jag tränade fotboll när jag var liten, mot bättre vetande.

När känner du att det är dags att skaffa familj (dvs. Barn)?
När det blir lagligt.

Om du var tvungen att amputera en kroppsdel, vilken väljer du och varför?
Min penis. Den saknar vettig funktion.

Hur är det att leva med ngn som har adhd? Du måste ha ett enormt tålamod.
Det är inte det enda som är enormt med mig. Du skulle se min lever.

Önskar du att Holger oxå är akademiker? Så ni har lite samma referensramar och upplevelser i livet?
Det finns inget akademiskt med IHM överhuvudtaget.

Vad betyder din häftiga tatuering?
Det är kinesiska för japanska.

Tror du på att jobba ihop med sin partner? Skulle du och Holger kunna starta ett bolag ihop?
Det finns ju flera såna polisfilmer där de jobbar ihop med sina partners, men de verkar gräla hela tiden. Oftast löser det sig i slutet.

Läste du Holgers blogg innan ni blev ihop? Läser du den nu?
Ja, det är klart. Den är bra.

när ni bråkar (om ni nu gör det, ni verkar alldeles för perfekta för det haha), hur gör ni då det? Skriker ni på varandra, undviker den andre eller tar ni tag i problemet och löser det på ett värdigt sätt? är ni någonsin respektlösa mot varandra?
Vi har lagt ut det där på ett bemanningsföretag. De har olika korttidsanställda som grälar med varandra. När de vill ha löneförhöjning sparkas de.

Bjud 3 intressanta personer på en trerätters – vilka, varför och viktigast av allt: vad äter ni?
Jesus, påven, kungen. Vi äter Jesu kropp. Varför? Kul ju.

måndag 5 november 2012

Att kunna äta är en vardagsseger

På Instagram lägger jag nästan dagligen upp bilder på vad jag äter. Inget konstigt med det. Många gör detsamma.

Många som är väldigt smala verkar ha ett intresse av att visa upp vad de äter. Med beskrivningar som "Vilken kalasmiddag!" och så är det en bild på en liten laxfilé och två bitar broccoli. De är inte ens ironiska. De andra bilderna handlar om hur mycket de tränar. De verkar inte bygga så mycket muskler. Inte konstigt med den lilla dieten. Jag tänker mig att bilderna hänger ihop. En vilja att ha kontroll över kroppen. Bilderna blandas upp av skärmdumpar på sms som visar på ett själsligt kaos.

Jag är också smal. Har varit det hela livet.

Under barndomen försökte jag dölja det i pösiga kläder.
Jag minns en gång i högstadiet då två tjejer i min klass kom fram till mig och frågade om jag hade anorexi. Nää, sa jag och kände mig avslöjad. För jag åt ju aldrig lunch. Jag åt knappt frukost. En smörgås och en kopp te. Och middag försökte jag tvinga i mig inne på toaletten. Men det var svårt. Mycket svårt.

Det där höll i sig i några år. In i gymnasiet. Jag gick hos BUP en gång i veckan, men det hjälpte inte. Och det var svårt att på fastande mage koncentrera sig i skolan. Jag utvecklade kraftig panikångest och isolerade mig på fritiden. Tonåren sattes på paus.

Den där kontrollen jag ville ha över mig kropp vägrade min kropp ge mig. Tillslut gav jag upp och gick med på att börja ta antidepressiv medicin. Jag skulle förmodligen gå upp i vikt som biverkning, men för mig handlade det inte om att vara smal. Jag hatade att vara smal. Folk var alltid på mig vid alla måltider. De tittade på hur jag åt. Vad jag åt. De kommenterade alltid. Välmenande vuxna skulle alltid berätta anekdoter om något barn de känt men som nu var vuxen och nu såg ut som en riktig man. Som nu kunde äta hur mycket som helst. Jag förstod redan då att ni menade väl. Jag förstod att ni bara vill hjälpa, men pressen knäckte mig.

Så visst, jag lägger upp bilder på vad jag äter på Instagram. Och det är mer än bara nån liten laxbit med broccoli. Jag försöker äta så mycket jag kan. Så mycket jag orkar. Folk kanske tycker det är töntigt, men för mig handlar det om små segrar jag gör varje dag. För det är svårt. Mycket svårt än idag för mig att äta. Men jag gör det. Ibland tvingar jag mig riktigt hårt.

Jag har slutat twittra (nu igen)

Jag har efter tre år slutat twittra (igen...). Det känns rätt bra faktiskt. Det skedde ganska spontant.
Jag började liksom få ont i huvudet av det hela bara.

Det som fick mig att göra det var att jag upptäckte att jag bara kunde komma åt 800 av de senaste tweetsen jag skrivit (när jag googlade det verkar det vanliga vara att man kommer åt 3200 av de senaste). Jag hade skrivit över 35 000 tweets och min plan från början var att göra om kanske de 3000 roligaste till skämtrutor. Det är rätt mycket material. Men det hela fuckade alltså upp, så då tappade jag lusten att fortsätta.

Men twitter har öppnat upp mitt sätt att tänka i snärtiga korta formuleringar, och det är jag tacksam för. I fortsättningen kommer jag göra samma sak fast i mina skissblock. Kanske kommer jag publicera skämtrutorna. Kanske kommer jag lägga dem i en byrålåda. Vi får se.

Twitter har också gett mig det jag inte visste att jag sökte, men som så klart de flesta av oss söker. Någon att älska och som älskar en tillbaka. Det är jag tacksam för.

När man pratar om Twitter med folk som inte twittrar så undrar de ofta varför man håller på med det där. Det finns väl olika svar på den frågan beroende på vem man frågar.

Frågan har jag fått tidigare men om mitt serieskapande. Varför ritar jag serier? Vad är mitt budskap? Vem är läsaren? Vem ska bry sig?

Well, jag bryr mig inte om de frågorna särskilt mycket.

fredag 19 oktober 2012

I en framtid där jag är pappa

Om jag fick barn skulle jag döpa det till Neo efter han piratpartisten i The Matrix, sen uppfostra ungen till att alltid röra sig i bullet time. Alltså fatta mäktigt med en femåring i läderrock och 90-tals-rejvsolglasögon som liksom böjer sig i 90 grader bakåt när de andra ungarna i sandlådan kastar sand med sina spadar mot henom!

torsdag 4 oktober 2012

Mörkrets hjärta

Jag har inte alltid varit den bästa pojkvännen. Jag tänkte länge att jag var det. Jag tänkte länge att jag var en god människa.

Jag tror det var för att när jag växte upp så var jag inte populär.

I amerikanska filmer och böcker får vi lära oss att de populära är de onda och de impopulära är de goda.
Så jag utgick från att jag var god.

Jag hade inte heller överdrivet många kompisar som liten. Eller jag hade väl tre stycken ungefär. En av dem bodde i ett annat land och med de två andra umgicks jag mest i anknytning till skolan.

På sommarloven och de andra loven umgicks jag bara med min familj. Jag hade alltså inte så många andra människor kring mig som jag kunde få veta av ifall jag var god eller ond. Om nu barn kan befinna sig på den skalan. De kan vara jävligt elaka, och jävligt söta mot varandra. Barn övar ju inför vuxenlivet. Hela grejen för dem är att prova sig fram, mycket genom att göra fel och därför är det svårt att lasta dem för de fel de gjort.

Så jag gick omkring och tänkte att jag var god. När jag som 19-åring blev ihop med min första flickvän tänkte jag att det nog skulle bli som i filmerna. Om några år gifter vi oss, skaffar barn och allt det där. En väldigt naiv verklighetsuppfattning, även om det så klart kan vara så där för många människor. Och det är ju toppen för dem.

När hon sen gjorde slut var det verkligen som att allt var kört för mig. Jag hade inte tänkt på att det där kunde skita sig. Man är två när man ingår i ett traditionellt heteroförhållande, men det räcker med att den ena säger upp abonnemanget för att det ska ta slut.
Hon hade blivit kär i en annan och de är faktiskt fortfarande ihop och har barn och bil och det var liksom helt rätt att det tog slut mellan oss. Hon gjorde det inte för att vara ond, utan för att hon funnit godhet i en annan man.

Själv försökte jag ta mitt liv och blev inlåst på psyket och fick alla mediciner jag pekade på och terapi i flera år. Jag tror det var så att min ondska höll på att sippra ut genom porerna på mig, till allmän beskådan. Hon hade redan sett det. Jag var ofta irriterad och sur. Framförallt ville jag inte hennes bästa. När hon kom in på konstskola före mig kände jag en helt förlamande avundsjuka. Och jag var svartsjuk på hennes killkompisar som hon hängde med. Även på hennes tjejkompisar tillslut. Jag var en dålig framtid.

Men jag kunde inte se det där själv hos mig. I mitt förhållande efter det första blev jag tillsammans med en tjej som var 4 år yngre än jag. Jag kände mig vuxen och mer mogen, men det var bara en illusion präglad av en konstig idé om att klokhet kommer med ålder. Det gör det ju i viss mån, men när jag var 24 år var jag hopplöst omogen. All min fokus var på att bli konstnär. Jag hade misslyckats med att komma in på de konstskolor jag helst ville komma in på i flera år och kände mig fruktansvärt misslyckad.
I hela mitt liv hade jag fått höra att jag var bäst på att teckna och sen nådde jag en nivå där jag inte kunde hålla jämna steg med de andra. Det blev en stark identitetskris som jag tog ut på min dåvarande tjej som gick sitt första år på konstskola. Jag var riktigt otrevlig i min kritik av hennes grejer. Kritik hon inte bett om, och tillslut vågade hon inte visa grejer för mig.
Jag minns att vi grälade en hel del och att det nästan alltid låg en irritation i luften mellan oss.
Jag borde ha velat hennes bästa. Jag tror hon ville mitt bästa, men det var som att jag bara försökte komma på sätt att få henne att må dåligt för att jag mådde dåligt.
Min psykolog hade varnat mig för att ha förhållanden. Hon visste att jag skulle dra ner andra i allt jag bar på och hon hade rätt. Jag borde ha lyssnat, men jag var inte mottaglig då.

Och det där beteendet upprepade jag i flera förhållanden efter det. De blev aldrig särskilt långa.

När mitt förra förhållande kraschade fick jag nog. Jag hade hela tiden intalat mig att nästan allt var mina partners fel, men sen tänkte jag om. Varför kände jag så ofta svartsjuka och avundsjuka? De var inga sköna känslor att bära på i bröstet. Och varför misstrodde jag alltid mina partners? Det måste varit någon form av ondska som höll på att bryta ner mig inifrån.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle ändra på mitt beteende eller de mörka känslorna inom mig. Flera års terapi verkade inte ha hjälpt särskilt mycket.
När jag såg en jobbannons för ett arbete i Malmö såg jag min chans att i alla fall ta mig bort från Stockholm och alla som jag kände, för att försöka starta om på nytt.

Väl här började jag umgås med nya människor, jag började träna och göra andra saker jag inte gjort förr. Så många saker som möjligt som jag tidigare skulle ha vägrat att göra. Lite som i den töntiga filmen Yes Man med Jim Carrey där han måste säga ja till allt folk frågar och ber honom om.

Jag försöker också förstå varför jag känner som jag gör så ofta. Jag tror jag börjar inse att inte alla andra vill mig illa och att jag därför inte behöver vilja dem illa. Att det blir bättre om jag vill andra gott. De kommer vilja mig gott då också. Det är som det där enda budskapet som brukar vara fint med religioner. Är man snäll mot andra kommer de vara snälla tillbaka.

Det är det livet jag bygger nu. Ett där jag vill andra gott. Och det känns som att ondskan krymper för varje dag som går.


11 frågor med 11 svar

Hittade dessa frågor på I love my penis-bloggen

1. Berätta om din första kyss

Jag var 19 år och på en hemmafest i en villa i Huddinge. En tjej i klassen stod och blängde skumt på mig hela kvällen. Sen satt vi några stycken och snackade i en trapp upp till övervåningen. Hon tuggade tuggummi och jag frågade om jag kunde få en bit. Så kysstes vi. Tänderna slog i varandra och allt, men det spelade som ingen roll.
(Iofs så pussade jag en tjej när jag var 11 med samma upplägg att få smaka på tuggummit, har jag för mig. Kan ha drömt det)

 2. Om du fick träffa ditt 15-åriga jag nu, vad skulle du säga då?


Hoppas du är okej med att du kommer växa upp till en idiot.

 3. Om du fick träffa ditt 55-åriga jag nu, vad skulle du säga då?


Nu är det bara 20 år kvar till pensionen!

 4. Vilken film tycker du att alla bör se (och varför)?

Den här. För den är kort. Alla kan inte gilla en och samma film, så taskigt att tvinga dem genomlida typ 3 timmar av håriga hober som springer ifrån inkompetenta orcher.

 5. Vilken låt önskar du att det var du som hade skrivit och framfört på exakt det sättet den låter idag (och varför)?

Jag är totalt ointresserad av musik. Överlag gillar jag inte ljud. Ljud är oftast störande.

 6. Berätta om din bästa kroppsdel

Röven. Den har djup.

 7. Hur hanterar du hjärnspöken om att inte duga eller vara snygg eller smart nog osv?

Jag försöker förtränga sånt där så mycket som möjligt. Samtidigt är det en sporre att hela tiden sträva efter att göra bättre. Men visst gråter jag i duschen vissa morgnar på grund av pressen. Absolut.

 8. Hur är du att bråka med?

Rätt jobbig. Jag vill gärna få det till att allt är min partners fel och att jag är en utsatt martyr. Jag pratar dessutom med rätt låg passiv aggressiv röst och jobbar mycket med sarkasm. "Jaha, ja man kan ju tycka det var bra att du dödade min hamster, men jag är av motsatt åsikt" (har svårt att komma över att min förra partner dödade min hamster MC Hamster genom att låta honom tugga på en elkabel).

 9. Vad jobbar/jobbade dina föräldrar med?

Mamma jobbade på försäkringsbolag. Pappa jobbade på däckverkstad.

 10. Om du fick välja en fiktiv bästa kompis, vem skulle det vara (och varför)?

En som var stum och höll sig för sig själv. Gillar inte snackiga typer eller personer som syns. Osynlig bör hen vara.

11. Ge ett allmänt asbra tips!

Stäng av gasen om du ska resa bort ett längre tid om du har gasspis.

söndag 16 september 2012

Holger svarar





Första gången du träffade mikael,vad var ditt första intryck av honom?
Första gången jag träffade Mikael var han 14 år, jag tyckte att han var en blyg kalv med för korta shorts (som alla killar hade då).

Vilka egenskaper gillar du mest hos en tjej?

Jag tycker om tjejer med humor, som är glada och positiva och som alltså skrattar åt mina skämt. Det är extremt viktigt att tjejen kan imponera på mig genom att vara bättre än en man på något.

När vill ni skaffa barn eller är det redan på G?

Vi kanske redan har barn i nån källare nånstans. Vem vet :-)

Kan ni tänka er att skaffa hus senare?
Ja! Vi funderar i att investera i fastigheter. Först hyresrätter och sen när de blivit i för dåligt skick kan vi sälja av dem som bostadsrätter för att slippa renoveringskostnaderna.

Vad föll du hos Mikael?:D
Oj, hur målade Picasso sina tavlor? När han var hög på crack! Allt såklart men om jag måste nämna tre saker, Mikaels ögon, glädje, han häftiga Lego-samling och så fascinerades jag av att han var så liten där nere. Det var som att kolla på nåt i miniatyrskala. Så otroligt harmlöst.

Hur länge har du varit kär i Mikael?
1,5 år, sedan förra sommaren alltså. Det sa bara "klick", som man brukar säga "klick"

Hur många barn vill du ha? Och när?
Hur många finns det? Måste fånga alla!

Vem gillar du bäst i Mikaels familj? (utom M själv!)
Protestanten och Sluggern. Ni vet vilka ni är *ler*

Vad har du för intressen utöver jobbet??
Zlatan, mat, vin och barn, samt att göra min själ mer urholkad för varje dag som går.

Läser du Mikaels blogg? Om så är fallet – är det inte jobbigt att se hur många elaka och kränkande kommentarer han får varje dag?
Det är jag som skriver kommentarerna ;-P

Skulle du önska att Mikael trappar ner och blir hemmafru om något år, jag menar då ni har tre fyra barn och så?
Ja, jag reser ju mycket i jobbet och tjänar lite mer än Mikael, så det blir mer praktiskt om han stannar hemma och tar hand om de tre fyra barnen och så. Dessutom funderar jag på att köpa en knulldocka och den måste jag ha tid för också.

Vad gör Mikael till en bra pojkvän?

Mikael är uppmuntrande i allt jag gör eller vill göra. Han uppskattar min mat! Och får mig att må bra :- ) Han är en bra supporter i mitt liv. Dessutom är han både min pojke och vän.

Vad är ditt drömyrke?
Det jag gör idag, att jobba med utveckling och coaching av människor. Det finns många människor där ute som är osäkra på sig själva och redo att betala grova pengar för att lyssna på tomma ord.

Var är du född och uppvuxen?
I Sverige. Konungarnas land. Valhalls fallna hjältars rike. Dock uppvuxen i Spånga.

Berätta om simningen!
Man rör på armarna och benen i något som är blött.

Var frieriet spontant el planerat?
Jag var jävligt packad. Trodde jag friade till en stolpe, men nu blev det så här och då får jag stå för det.

Hur “gammal” är du ? Ni är ett fint par !
Jag "är" 31 år.

Vad har Holger för utbildning?
Jag har gått flera olika brevkurser i kroki men min primära utbildning var ett heltidsprogram på IHM Business school for gifted youngsters.

Funderar lite på om det fanns något speciellt ögonblick, eller en stund då du insåg att Mikael är den du vill leva med resten av ditt liv?
Det går faktiskt att skilja sig.

Kan du berätta om dig själv, främsta intressen, var du ser dig själv om fem år och kan du beskriva dig själv med fem ord. Kul att vi får chansen att lära känna holger
Om fem år så jobbar jag i en ledarroll inom "sales" har familj som även är mitt företag och älskar att Mikael älskar mig ännu mer. Fem ord: Glad, initiativrik, arisk, ambitiös och kvartalsrapporter.

* Hur kom du på att fria till Mikael så där snabbt?
* Hade du planerat göra det annorlunda/någon annanstans eller blev det precis som du tänkt dig?
* Valde du ut ringarna helt själv?

Vi pratar ju mycket om the future och jag vet ju att jag vill leva resten av mitt liv med Mikael. Därför kändes det rätt. Det blev som jag hade tänkt mig, Ja, jag valde ut ringarna! Köpte dem ur en tuggummiautomat och så förde jag dem till Mordor där jag tänkte kasta dem i den brinnande magman, men så dök Mikael upp, hoppade på mig och bet mig i axeln.

Är Holger ditt riktiga namn eller bara ett smeknamn? För det är väldigt ovanligt

Det är mitt riktiga namn. Jag har norsk bakgrund. Jag äter endast kall lunch, älskar att gå på tur och blöder olja från ögonen när jag gråter. Vilket jag gör ofta.

Jag är helt seriös nu. Med tanke på ditt val av man – är du en feeder?
Jag är seriös som cancer när jag säger att jag älskar "naturliga" killar, så JA!

Tycker verkligen ni är fantastiskt fina tillsammans och Mikael verkar så lycklig! Men jag undrar, har du någonsin vart rädd för att gå så fort fram med Mikael eftersom han verkar vara en impulsiv människa som vågar kasta sig in i saker och är inte rädd för att prova, vilket är positivt. Men har du varit rädd för att han kastat sig in i det här och “tröttnar” om ett tag? Vad har du för tankar kring det? Ta hand om varandra, ni är verkligen fina tillsammans!
Nu när du säger det blir jag osäker på det här. Jag måste nog göra slut!


söndag 15 juli 2012

Ett kärleksbrev till Holger

Jag vet inte om jag någonsin sökt den stora spänningen i mitt liv.
Mina visioner är inte storslagna eller ens intressanta.

Men eftersom jag mådde så fruktansvärt mycket sämre när jag var yngre drogs jag till andra som var som jag. Tillsammans fann vi kärlek som tog oss längre in i det mörka.

Det kanske är en del av mognadsprocessen för vissa av oss att gå igenom de där riktigt tärande relationerna.
Jag vet inte om de gjort mig starkare, men de har gjort det lättare för mig att se vilka personer jag bör kämpa mot att förälska mig i.
Vi kommer bara att skada varandra.

Så vad gör man. Vad gör jag.

Jag undvek kärleken länge. Sprang åt andra hållet utan att vända mig om eller ens artigt säga nej tack.

Det där svarta hålet några av oss bär med oss kanske aldrig kommer krympa, men mitt har i alla fall fått hårdare kanter.
Och sorgen, även om den ständigt byggs på, blir lättare att hantera.

Jag älskar verkligen Holger. Vår kärlek är den friska och sunda.

Holger säger att jag måste acceptera att han säger ointressanta saker om vindarna och regnet ibland. Att jag måste acceptera att han vill mitt bästa och att det är förutsättningen för att jag ska få vara med honom.

Holger, för mig är det som att du spottar guld med dina ord.

Vad kan man säga, du har rätt, sommaren har varit blåsig och regnet har inte velat sluta falla.

För mig spelar det ingen roll . Det här är vår första sommar tillsammans.

Och den är min bästa på många många år.

Jag accepterar att du vill mitt bästa.

onsdag 4 juli 2012

Vårda våra skattepengar

Vad är egentligen bra för vårdföretaget?

Det privata alternativet går bra till följd av nedskärningar

Tar man privata vårdföretag som drivs med skattemedel så är det bra när de spar in på vården och personalen för att maximera sina vinster. Nästa år måste de öka sina vinster ytterligare och ta mer av skattekakan. Och året efter det ännu mer. Företaget går bara bättre och bättre, fast de får ju inte mer skattepengar egentligen.

Tillslut blir det inte lönsamt för det privata företaget att driva vårdföretaget eftersom de inte får ut lika mycket vinst som året innan. Här borde lösningen vara att höja skatten så att de kan öka sina vinster.
Vinstintresset ska motivera företaget att bedriva bättre vård. Vårdpersonalen blir motiverade av att tänka på att deras skattepengar delvis går till vinster för ledningen för företaget. Eftersom vårdpersonal är magiska människor som vill att andra ska ha det bättre än dem själva så berikar denna vetskap deras inre liv något enormt. Dopaminhalterna går bananas av lycka.

Vårdtagarna blir också glada över att deras skattepengar går till bland annat utländska riskkapitalister. Det låter ju exotiskt. Man tänker sig att de har kontor på lyxjakter utanför paradisöar. Inte lika trist och tråkigt som kommunens gråbruna lokaler från 60- 70-talet.


 

Det kommunala alternativet går dåligt till följd av nedskärningar

Om ett kommunalt vårdbolag däremot gör besparingar så är det något negativt helt plötsligt. Hur ska personalen känna sig motiverade när de får mindre resurser att röra sig med? Dessutom finns det ju precis som inom den privata vården även rötägg inom den kommunala, tänker man sig och så är det väl eftersom vi alla är människor med fel och brister.
Den magiska vårdpersonalen är inte magisk inom det kommunala. De är bara vanliga människor som inte brinner för att kapitalet ska profitera på dem, tänker man. Nån slags jävla sossar som bara vill förstöra festen.

 

Läs det här om du är dum i huvet:

Jag är inte emot privat vård. Privat vård får jättegärna finnas, men betala det då med privata medel och inte med skattemedel.
På så vis kommer de privata företagen bli sjukt jävla motiverade att driva den bästa vården. Då kan man som vårdtagare känna den otroliga tillfredsställelsen av att ha pungat ut hur många 100 000 kronor ur egen ficka som helst för att dels få vård och dels få fantisera om de där lyxjakterna entreprenörerna kan glida runt i.
Hey, man blir glad när man tänker att fan, nu betalade jag just 1000 spänn för det här läkarbesöket som kan delfinansiera en Gucci-väska åt vårdföretagets VD. Bara det kan ju göra vem fan som helst frisk och då behöver man inte ens gå till läkaren to begin with. #winning

 

Här är jag dum i huvet:

Jag har lite svårt att förstå varför folk som är emot att betala höga skatter ändå är för att privata bolag ska få ut vinster från dessa höga skatter.

Argumentet verkar vara att vård blir bättre av att några få högt upp i bolagsledningen för en massa pengar. 

Ni kloka entreprenörer där ute borde väl kunna fixa detta utan att dra in skattemedel i det hela? Dyra privatfinansierade alternativ, kanske delvis annonsdrivna borde väl funka? En vuxenblöja med Coca Cola-loggan på? En rullator med reklam på precis som de där lånecyklarna man kan se lite här och var. "Den här gamla tanten runs on Alvedon", kan det stå på skylten.

En affärsmodell ska väl inte behöva vara beroende av något så osexigt som skattemedel?

söndag 17 juni 2012

Så sitter en man

Jag minns det ganska klart. Tillfället då jag fick veta hur man ska sitta som en man.
Året var 1993 och jag var 12 år gammal.

Jag och min kompis satt på McDonalds i Skärholmen och åt varsin Jurassic Park-meny. Det speciella med den hamburgaren var att den bestod av tre hamburgarkött.
Jag förstod inte hur jag skulle få i mig den där besten. Jag som aldrig vågat beställa en Big Mac ens.

Jag satt där och kämpade medan min kompis berättade för mig om vilken man han var som inte alls hade några problem med att trycka i sig övermängden dött kött.

Och sen visade han mig. Han särade på benen. Riktigt brett. Som om klockvisarna stod på tio över tio. De Nike-försedda fötterna pekade utåt.

"Så här sitter en man", sa han medan salladen från hamburgaren föll till marken mellan benen på honom.

Jag äcklades rätt ordentligt över hans uppenbarelse. Kanske mycket för att jag mådde illa efter halva köttfesten, men framförallt över att det var något så otroligt osofistikerat med hur han satt och slafsade. Som ett djur.

Han och jag grälade ofta med varandra. Jag ville verkligen inte gå med på att han skulle få bestämma över hur jag skulle sitta för att vara en man.

Nån dag senare var Tom Cruise gäst hos Oprah. Han satt med benen i kors under intervjun.
"Så ska jag sitta", tänkte jag.
"Så ska mannen jag vill bli sitta".

måndag 28 maj 2012

Kvinnan är kropp på Instagram

Innan jag somnade igår så låg jag och scrollade igenom min Instagram-feed. Det som jag tycker jag märker en tydlig skillnad på är hur kvinnor och män använder Instagram, och att beteendet så klart även tydligt märks i resten av samhället och vår vardag.

Det här ämnet är kanske lite svårt för en man att ta upp. Det blir lätt fel, men jag ska återkomma om varför det inte hindrar mig, trots möjligheterna att bli ihopklumpad med idioterna på GenusNytt och dess likar på Avpixlat etc.

Kvinnor, och nu menar jag egentligen främst heterosexuella kvinnor, lägger i högre grad upp bilder på sig själva av sexuell natur. Även fast texten under handlar om något annat. Det kan vara att de egentligen vill säga att det var en tuff dag på jobbet eller att de inte har lust att gå upp på morgonen. Ändå är de där som sexiga kroppar.
Nu menar jag inte nödvändigtvis sexiga som i att det rör sig som Slitz-aktiga bilder, men det är ofta fokus på läppar/mun, urringning, nakna ben, och nästan alltid fokus på att se så bra som möjligt ut.

Första bilden

Jag la upp en liknande bild av mig själv där och då på kvällen. Först tänkte jag att jag skulle göra den sexig på ett sätt som inte blev komisk, men det blev väldigt svårt att få till det (hur jag än gjorde kändes det som att det ändå skulle uppfattas som ironi), så jag valde att med flit göra den uppenbart humoristiskt för att vara mer förberedd på reaktionerna (jag kan erkänna att det här var lite fegt. Jag har som alla komplex kring mitt utseende och därför skämtar jag gärna till det på bilder av mig själv).

Här är den bilden:


Texten under var: "Kommer köra bilder hela veckan av tjejtypen."

Nu tänkte jag verkligen inte faktiskt köra såna bilder hela veckan, men jag tänkte lägga upp tre stycken, för tre är ett antal som är brukligt att använda för att visa att man inte fått ett tillfälligt hjärnsläpp, utan faktiskt håller på med något som man har en tanke bakom (som möjligtvis är en helt idiotisk tanke, förvisso).

Reaktionerna jag förväntade mig var dels de som skulle gilla bilden och tycka att den var humoristisk. Det var jag rätt säker på för liknande bilder där män poserar på kvinnors sätt för att uppnå komisk effekt är vanliga. Bland det senaste som sprids på nätet är den här med Avengers (som många tycker är skitkul, men jag upplever den mer som hopplöst deprimerande för en känner sig så himla maktlös inför det hela. För att hitta bilden nu googlade jag dessutom på "Avengers funny picture").
Den andra reaktionen var att nån skulle bli förbannad och tycka att jag kränkte kvinnor.
Den uteblev (i skrivande stund i alla fall) för just den här bilden.

Andra bilden

Jag korrigerade min taktik inför nästa bild.


Texten under var: "Åh det är så jobbigt att gå upp på morgonen #tjejinstagram"

För den här bilden valde jag att se mer seriöst sexig ut, men med en klassisk bildvinkel som kvinnor använder. Fokus på läppar och bröst. Till det en autentisk text, men det som sabbade det något var mitt beslut att sprida bilden på twitter och därav den ganska så provocerande hashtagen "#tjejinstagram". Det var flera som gillade och tyckte bilden var "Ha haklockren", och några på twitter favoritmarkerade tweeten samt retweetande den. Förmodligen för att de upplevde den som komisk, vilket är intressant för här försökte jag inte vara komisk. Jag tror reaktionen har att göra med att folk förväntar sig att jag alltid är ironisk och att jag alltid driver (det tror jag förövrigt är anledningen till varför de vanliga näthatarna inte är så intresserade av att gå loss på mina inlägg här på bloggen). Hade komikern Johan Glans lagt upp en sån här bild hade folk också garvat. Hade Carl Bildt gjort det, well, då hade ju internet gått sönder.

Med den här bilden kom i alla fall den andra reaktionen jag hade hoppats på, "Hatar du kvinnor?".
Right on the money, som en säger.

Hatar jag kvinnor?

Många av oss kan nog tänka så här, "Alla män hatar kvinnor". Hatar alla kvinnor alla kvinnor? Nej, men alla kvinnor hatar sig själva och alla män hatar kvinnor. Hatar jag de kvinnor som lägger upp dessa bilder av sig själva? Nej, men jag hatar beteendet. 
Är det min mening att i första hand göra narr av dessa kvinnor? Nej, men det är en av konsekvenserna, absolut.

Tredje bilden


Den tredje bilden var enbart satirisk.

Texten under var: "Hade diarré inne på muggen idag. #tjejinstagram"

Den fick få reaktioner. Några slappa gillande bara. Det har kanske att göra med att satir sällan är kul. Satir används ju oftast som ursäkt för att vara taskig mot andra och det är väldigt tröttsamt. "Skämtet" som folk hade uppfattat det som hade de tidigare bilderna redan levererat, "Kom med något nytt".

Man säger dessutom att god satir ska sparka uppåt. Jag som man sparkar inte uppåt om jag gör satir av kvinnors beteende. Ni får säga emot om ni vill. 

Hatar kvinnor sig själva?

De flesta kvinnor jag känner och umgås med är medvetna feminister. De vet att den här typen av bilder existerar för att blidka den manliga blicken. De lär sig tidigt att vara oss till lags och de lär sig också att må bättre när de ser "snygga ut".
De känner väl till normerna. De vet konsekvenserna. Ändå lägger de upp likadana bilder på sig själva. Fokus på läppar, bröst, ben. Fokus på att vara vacker inför andra. Inför sig själva.
Vem ska gå emot strömmen om inte de gör det? Vem lär dem det här beteendet? Den här estetiken? Och varför går de inte emot den? Varför går inte du emot den? 

Jag som man behöver sällan presentera mig själv som kropp.

Jag tror bilderna skaver och provocerar vissa för att de upplever det som att det är dem jag gör narr av. De har ett beteende de inte tycker att de borde ha kanske. Eller i alla fall ett beteende de inte tycker att de borde känna behovet av att ha. De borde inte gå med på männens önskan om att ta del av deras kroppar visuellt. Eller borde de? Kanske är det just dem jag gör narr av mest egentligen, utan att tänka på det.

En sak jag tänkte på och fick en del ångest för var just det, eller så här tänkte jag, "Nu kommer hon och hon och hon kanske skämmas för de bilder hon lägger upp på sig själv och få ångest. Jag vill inte att hon ska må dåligt på grund av mig".

Men det blir problematiskt. Är kvinnan alltid ett offer som inte kan gå emot det här? Är det nedlåtande av mig att tänka att de inte kan tåla min "attack"? Är det nedlåtande att tänka att det är nedlåtande för att dessa tankar sätter mig i en position över kvinnor. 
Som man är jag oundvikligen i den positionen hur jag än gör. Jag kommer alltid vara i den positionen hur jag än gör. Även om jag blir uteliggare och missbrukare kommer jag ha fördelarna som kommer med att vara man.

Är loppet kört? Är det bara att ge upp? Här kommer jag med ett inlägg av en man som faktiskt också delger sin syn på hur kvinnor framställer sig själva. Jag lägger mig i och har åsikter om hur kvinnor presenterar sig själva. Egentligen borde jag hålla käft.
Det är ett otroligt komplicerat ämne som vi alla är en del av att reproducera nästan hur vi än gör.

Jag borde hålla käft

Vilket jag ofta gör i IRL-sammanhang. Jag kommenterar sällan kvinnors utseende i min bekantskapskrets. Däremot verkar det bära en viktig social funktion för kvinnor att kommentera andra kvinnors utseende när de möts, för att skapa god stämning.

Även på Twitter förekommer det. Om en kvinna skrivit en krönika eller annan intressant text så är det rätt vanligt att någon annan Twittrare vill dela med sig av det genom formuleringar som denna, "Snygga X skriver klokt om Y (och så länk till texten som inte alls har med relevansen av hennes fysiska uppenbarelse, utan typ seriös politiskt shit om hur vi blir lurade av överheten)"

Vad snygg du är! Hur är läget?

Jag drack öl med en bekant som identifierar sig själv som heterosexuell kvinna. Vi träffade en annan kvinna som lever i ett heterosexuellt förhållande. Hon satt och diskuterade politik med en man. Min väninna gav henne en komplimang för hennes klänning. Hon hörde inte det här så min väninna började lätt slå med sitt pekfinger på hennes ben för att få hennes uppmärksamhet så att hon kunde överlämna sin komplimang. Alla hennes väninnor som jag träffat har uppvisat samma behov av att ge de andra komplimanger för deras utseende. Före de frågar hur läget är säger de "Hej, vad snygg du är". Jag har tänkt på det i flera år. Killar frågar oftare hur läget är först och sen börjar de prata om sport, bilar eller något annat som inte är deras kroppar. Okej, nu pratar inga killar som jag umgås med om sport eller bilar, men de pratar i alla fall om andra intressen som de har, och inte om varandras kroppar/fysiska uppenbarelse (med reservation för män som gymmar eller liknande. De har ju mål med sina kroppar och pratar väldigt tekniskt om vad de gör för att uppnå dessa mål). 

Nu är det alltså så kallade "mjuka män" jag främst umgås med. Vi som behöver oroa oss för att åka på spö på krogen för att andra män uppfattar oss som homosexuella. 

Jag brukar prova att ge mina killkompisar komplimanger av den sorten. "Vad snygg du är! Hur är läget?" De brukar bli obekväma och tro att jag driver med dem. Jag fortsätter helt seriöst, "Har du gjort något med håret? Den där skjortan passar verkligen på dig. Shit vad fine du är!" De går iväg.

Bör våra ungdomar hålla på med det här också (Vakttornet säger nej)?

Alla dessa barn och ungdomar vi hela tiden som vuxna måste oroa oss för. Kommer de få någon pension när de slutar jobba vid 75-års ålder (ehm nej, det är mer troligt att flygande bilar kommer finnas). "Vet du vad min lilla kusin lägger upp för bilder på sig själv på Facebook??". Det är många saker att få ont i magen av som kidsen håller på med. Av vilka lär de sig? Oss vuxna, kan vi ju ändå anta, men de är så klart även experter på att hitta på nya korkade saker för att göra sin tillvaro så miserabel som möjligt.

Jag såg en 17årig tjej på Twitter skriva att hon drömde om att hitta en fotograf som kunde ta nakenbilder av henne. De skulle så klart vara schyssta och det var viktigt att situationen skulle kännas bra för henne. Jag försökte agera tråkig vuxen och berätta för henne att det där var en dålig idé. Eller agerade jag som man som la mig i och begränsade hennes rätt att använda sin kropp så som hon själv vill? Men varför vill hon det där? Är det för hennes kärlek till konsten?
Hur många 17-åriga heterosexuella killar drömmer om att träffa en schysst fotograf för att ta några konstnärliga nakenbilder av dem? De kan väl älska konst lika mycket de?

Kommer jag hamna i trubbel på grund av det här inlägget?

Jag är lite osäker på hur det här blogginlägget kommer mottas. Jag tänker mig att en del kommer tycka att det är intressant, många kommer tycka att jag bara hatar kvinnor ännu mer, ett gäng män kommer påpeka att alla män inte alls hatar alla kvinnor och berätta snyftarhistorier om hur jävla utsatta de varit för orättvisor ca 2 gånger i sitt liv för att de är män osv, nån kommer säga att det här har andra skrivit om tusen gånger innan och att jag istället borde skriva något om att muslimer tar över världen, att det regnar Boeings över oss hela dagarna som en konsekvens av islamiseringen av Höör.

Men jag är övertygad om att det är sant att könsmaktordningen finns. Att patriarkatet lever och frodas mer än någonsin trots 1900-talets feministiska kamp. Jag är en man och jag kommer komma undan med det här inlägget i längden. Konsekvenserna är att jag kommer tappa några vettiga följare på Twitter och Instagram, samtidigt som jag vinner några nya idioter. Det här "men så får man inte säga i det här landet-bullshiten" som återföljs av långa haranger där dessa små män likväl säger de där sakerna de försöker sprida myten om att de inte får säga -- ja, den är ju bara en myt. Inte ett jävla skit kommer hända om jag skriver de här sakerna. Vi har rasister i Riksdagen. Vi har kvinnohatare i Riksdagen. Det spelar ingen roll för vi är män. Vi kommer undan.

Jag blir själv förbannad på mig för det här inlägget. De flesta kommer tycka att jag är en idiot.
Är jag en del av GenusNytt och Avpixlat och hela det avskrädet som det tillhör?
Den absolut finaste killen du kan fantisera ihop kommer vara det. Alla män är det. Säg nån som inte är det. Du kan försöka.

Adam raised a Cain.

Slutkläm

Vad var det Facbook köpte Instagram för? 500 miljoner?
Och bilderna. De kommer fortsättas att produceras. Inte längre bara av reklambyråerna, herrtidningarna, tjejtidningarna och så vidare. Utan av kvinnor själva på Instagram, Facebook Twitter, bloggar och alla möjliga media vi kommer över.


Till vilken nytta vet jag inte. Mår nån bra av det här egentligen?
Tjejerna får en massa likes och kommentarer som "Vad snygg du är" fast deras inläggs text handlade om att de skulle gå till Ica och köpa lingongrova. Till och med när de lägger upp bilder av sig som inte är av poserande typ ska utseendet bekräftas. Själv skriver de något i stil med "Äsch, jag som såg helt mongo ut, men tack underbara du" och så klirrar det till i hjärnans belöningscenter för en kort stund.


Kvinnor är alltid kropp.


torsdag 26 april 2012

I Ica-kassans kö

När jag stod i kassakön på Ica idag så la inte den yngre gubben framför mig pinnen bakom sina varor, så jag gjorde det åt honom och sen la jag en till pinne efter mina egna varor.

Då sa den äldre herren som stod bakom mig med sån där hes röst gamla vackra människor kan ha, "Dig var det minsann ordning på. Om alla gör så där så går det snabbare för alla i kön!" Jag kände mig duktig. Jag kände att jag dög som människa. 

Sen sa han, "Värst är de där som betalar med kort. Det tar alltid en sån tid. Nä, det där med kort kommer aldrig slå igenom. Dessutom vet vi ju vilka som tjänar på det. Bankerna och storbolagen!" 

Jag kände hur stressen kom krypande. Harklade ur mig ett, "Erm, joo" samtidigt som mina händer desperat letade igenom mina Cheap Monday-fickor efter cash. 
Nej, jag bär inte kontanter. Jag halade fram Visa-kortet, knappade in koden så fort som möjligt och genomled de där alldeles för långa sekunderna innan jag äntligen fick godkänna beloppet och fly utan att möta den äldre vackra mannens besvikna blick.

onsdag 4 april 2012

Mikael Sol om sparken från twitter


”Väldigt tråkigt”

Sparkade Mikael Sol om twittrandets praktfiasko

Mikael Sol, 31, sparkades den 30 januari.

Två månader senare står det klart att han åker ur twittereliten.

Nu uttalar sig ”Slappe Sol” för första gången om debaclet.

– Jag tycker som alla andra att det är väldigt tråkigt, säger han till Bloggbladet.

Ni kan storyn vid det här laget. Twitter – av många en tippad guldkälla – förvandlades till en gigantisk flopp och den 30 januari tog sajten ett drastiskt beslut.

Mikael Sol – mannen som ansågs ”untouchable” efter att ha fått sammanlag 53 retweets 2010 till 2012 – fick sparken.

”Längtar mer till våren”

Men inte mycket hände. Ersättaren Sonny Rabel kunde inte förhindra att twitterkontot @mikaelsol missade #tweetup och som en sista åtgärd kastade twitter in Kalle Lundberg i båset.

Men inte heller han kunde stoppa blödningen. På fredag twittar Mikael Sol sin sista tweet, då borta i Rögle. Redan nu står det klart att Mikael Sol kommer skriva på Myspace under nästa säsong.

Bloggbladet ringde upp Mikael Sol för att höra hans tankar om det som hänt. Han svarade. Här är samtalet.

Vad gör du?

– Jag är ute och onanerar. Det är så praktiskt nu när man kan ha med sig porren på iPaden. Så behändigt med touchscreen om du fattar.

Längtar du tillbaka till twitter?

– Nja. #svpol är ju rätt ovärt numera, så jag längtar väl mer till våren. Var det något speciellt du ville, eller vill du bara prata skit?

Hur ser du på att du degraderas till Myspace?

– Jag tycker som alla andra att det är väldigt tråkigt. Känner mig kränkt. Och vit.

Vad har du gjort sedan du fick sparken?

– Både det ena och det andra. Men det är egentligen inget du har att göra med. Jag har varit ledig. Testat olika svampar.

”Ingen lust att kommentera”

Vill du tillbaka till det slappa twitter-spammandet?

– Det får vi se. Den dagen, den sorgen.

Har du fått några anbud?

– Hehe, nej det kan jag inte påstå. Men om du bjuder på vin och middag går jag med på det mesta.

Har du sett några roliga tweets på senaste tiden?

– Nej, inga alls. Inte ens något om att nån är full eller hatar sin mamma. Jag har inte haft tillgång till Internet.

Gick det ens att tro att det skulle gå så illa som det till slut gick?

– Svår fråga. Men jag har ingen lust att kommentera twitter.

(Samtalet bryts, jag ringer upp igen)

Bröts samtalet eller la du på?

– Jag la på. Jag har inte lust att prata mer.

Men du kanske förstår att man undrar om din åsikt om din degradering till 2006 års hetaste community (Myspace)?

– Jaja. Den kan du försöka med. Men jag har ingen anledning att kommentera.

Är du intresserad av att köpa industritvättmedel till grossistpriser?

– Nej, det är jag inte. Tvättar väldigt sällan.

Okej, men vilket mobilabonnemang har du? Jag kan erbjuda dig en väldigt förmånlig paketlösning.

– Jag är inte intresserad just nu, tyvärr.

Men tror du att du kommer tillbaka till twitter redan nästa säsong?

– Vi vet inte förutsättningarna än, så det blir svårt att sia om. Hejdå.

Karl Emilsson

onsdag 28 mars 2012

Till minne av Kristiina

När jag var liten kände jag mig väldigt ensam i mitt serieintresse. Det fanns inga forum på Internet då. Jag hade några kompisar som läste Kalle Anka Pocket och köpte lite begagnade Magnum på Skärholmens loppis för att det var nakna brudar i.

Det var nån kollega till mamma som hade berättat för henne att det inne i stan på Kocksgatan fanns ett seriebibliotek. Jag var 17 år och året var 1998. Jag var väldigt blyg, hade dåligt självförtroende, spinkig och finnig. Jag hade inte direkt varit så mycket i stan eftersom jag är uppvuxen i förorten, men på nåt vis samlade jag ihop mod till att åka in dit själv.

Och så steg jag in genom en rätt obetydlig dörr. In i något som såg ut som en lägenhet med olika rum. Rum fyllda av serier. Och så nästan längst in, en märklig UFO-formad utlåningsdisk.

I rummet fanns även du Kristiina.

Det är otroligt ansträngande att skriva det här inlägget. Sedan jag öppnade det där mailet på jobbet i morse om att cancern stulit dig ifrån oss har så många minnen rusat genom min hjärna. Jag har suttit och gråtit vid min arbetsplats samtidigt som jag försökt jobbat undan deadlines med olika serietidningar och serieböcker jag håller på med. Jag kan härleda så mycket i både mitt yrkesliv och i mitt privatliv till dig.

Jag minns serietecknarklubben du lät husera i Serietekets lokaler när det låg i den där knäppa delen av Kulturhuset som är som en rund glasinhängnad. Jag lyckades aldrig lära mig uttala eller stava namnet på klubben, något i stil med Syöttösika. Det sägs att det ska betyda gödgris på finska. Jag vet inte om det var du som kom på namnet, eller om det var en hyllning till dig.
Jag var kanske 20 eller 21 år när jag gick med i Syöttösiska och bland det första jag gjorde var att stå och dela ut vårt fanzine på seriefestivalen i Serieteket. Jag minns inte om det var sista Fanzine heaven eller om det var första Small Press Expo. Vi var i alla fall totalt fyra utställare... Förra året var det väl runt 200?

Många fester har det blivit på Serieteket. Många vernissager och serietecknarmöten, prisutdelningar med mera. Och så klart alla gånger jag lånat serieböcker och aldrig lämnat in dem i tid.
En gång tvingade du mig att gå till en seriebutik och köpa ett nytt album för att jag hade slarvat bort ett jag hade lånat. Det var den rätt värdelösa serien Mercenary. Men det var billigare om jag köpte den istället för att betala straffavgiften. De pengarna skulle dessutom bara gå till kommunen och inte till något nytt album, berättade du.

Det var ett otroligt stolt ögonblick när jag en dag stegade in på Serieteket och såg att min då precis utkomna bok Till alla jag legat med stod i hyllan för snabblån.

Jag vet inte om du tänkte på det när du var med och startade Serieteket och SPX, att det var en plats dit folk inte bara gick för att låna serier som annars var svåra att få tag på i Sverige, utan att det även för många av oss var en plats där vi träffade nya vänner, men även förälskade oss i varandra.

När jag träffade min förra flickvän så jobbade hon på Serieteket. Du såg hur jag tittade på henne och fattade att jag hade något lurt i tankarna. Jag hade kanske inte världens bästa rykte bland tjejer i seriesvängen då, men du och några till var med och pushade för min sak.

Älskade Kristiina, du var en seriemamma och vän till så många av oss. De senaste 14 åren av mitt liv har du funnits där. Det är ett hål i mitt hjärta du lämnar efter dig.


En suddig bild från en suddig natt i St. Petersburg på Knut Larssons utställning under seriefestivalen Boomfest, 2009.

tisdag 13 mars 2012

Det turkiska badet och jag

Jag är på semester i Istanbul. Det är behagligt. Regnar och är kallare än i Malmö. Men skönt att komma bort från jobbet och stressen.

Det Holger sett mest fram emot var att gå på turkiskt bad. Själv är jag rätt ointresserad av badhus. Visst, jag blev medtvingad till Sydpolen några gånger som barn (ett äventyrsbad i Södertälje), men tyckte det var rätt tråkigt och jobbigt.

Jag hade en del skuldkänslor inför det här med det turkiska badet. Holger ville så gärna och jag ville ju inte alls, men jag bestämde mig för att gå med på det för det sista jag vill är att vara en tråkig pojkvän.

Holger bestämde att vi skulle gå dit på onsdag, men så ville han gå dit redan idag för att kolla var det låg. Väl framme kom han på att vi där och då ska in och bada. Jag kände att jag ville veta mer om vad det innebar men gick med på det ändå.

Holger beställde en massage och blev ivägslussad nånstans utan att vi hann avtala om hur vi skulle mötas upp sen. Jag som inte ville ha massage blev inslussad i ett ovalt rum med pelare och kupoltak av en man som knåda min rumpa och körde upp tummen i anus genom handduken jag hade virat runt midjan.

Det var tomt i badrummet, så jag satt där och försökte hålla något slags tidsbegrepp utan någon klocka för att lista ut när det var socialt acceptabelt att dra därifrån.

Jag blev ganska uttråkad för det fanns ingen att snacka med. Jag försökte gå därifrån men blev inschasad igen av ass-groping-mannen.

Mannen tog av mig handduken och hällde kallt vatten över mig. Jag kunde inte riktigt känna det mysiga i detta. Det kändes mest som när jag var liten och mamma tvingade ut mig för att leka med de andra barnen när jag helst ville sitta inne och rita eller läsa serietidningar. Ja, fast med skillnaden att det här inte fanns några andra att hänga med förutom en naken turkisk man som bryskt förgrep sig på mig. Å andra sidan hade jag betalat 300 spänn för detta, så något utöver det vanliga förtjänade jag.

Efter ett litet tag kom en förvirrad liten japan in. Han fick inget finger i röven. Undrar om han hade betalat mer eller mindre än jag.

Vi började snacka med varandra. Hans familj hade dött i Tsunamin förra året, så nu utbildade han sig till jurist med inriktning för försäkringsbolag i Los Angeles.

Sen blev han knådad och då passade jag på att gå ut till entrén där jag satt ett tag och väntade på Holger som tillslut kom ut överlycklig.

Nu tröstäter jag en Magnum-glass och tänker på att en tsunami aldrig stulit något av värde från mig.

måndag 5 mars 2012

Holger och jag har grälat

Jo, det är helt sant. Holger och jag har grälat.

Vi har träffats sedan nån gång i augusti och sen dess har vi grälat två gånger. Båda gångerna under liknande omständigheter.

Första gången var på min födelsedag. Jag ville göra en Hello Kitty-tårta. Det blev gräl inne på Ica Maxi för jag ville köpa två tårtbottnar. En för att göra Hello Kittys huvud och en för att skära ut öronen till Hello Kitty.

Ofta när det blir konflikt mellan människor rör det sig om dålig kommunikation. Det blir missförstånd. Ena eller båda parterna blir rädda och det blir strid.

Holger trodde att jag bara skulle göra en vanlig rund tårta och sen på den rita Hello Kitty med chokladsås.
Jag ville något annat, men lyckades inte förmedla detta till Holgis. Han måste trott att jag var knäpp som ville köpa extra tårtbotten. Men jag stod på mig och fick min vilja igenom.

Vi är inte samma jag och Holger. Vi är olika. Det betyder att vi är lite som X-MEN, vi har våra olika styrkor. Våra olika kunskapsbanker. Holger visste vad tårtan skulle innehålla för att bli god. Hallonsylt, grädde och mosad banan. Jag visste hur den skulle bli vacker. Tillsammans skapade vi den godaste tårta någon i släkten Sol någonsin skådat (förutom sån man kan köpa färdig från ICA Maxi så klart...).

Det var alltså det första grälet.

Andra grälet ägde rum inne på Ica Supermarket i lördags. Vi hade bestämt oss för att göra sushi till middag. Vi var båda perfekt överens om ingredienserna. Rökt gravad lax var en av beståndsdelarna.

När vi stod där vid laxkylen fanns det dock fler än sex laxar i laxasks att välja mellan i olika prisklasser och av olika märken.

Holger ville köpa laxen som kostade 300 kronor kilot och jag ville köpa den som kostade 170 kr kilot. Den ena hade något märke som jag inte minns, och den som jag ville ha var av märket Ica Basic. Ica:s lågprismärke. Nu tjänar varken jag eller Holger särskilt dåligt. Min pappa har lärt mig att alltid kolla kilopriset på varor, så när jag såg att jag kunde göra en bra deal plingade det till i hela min kropp, "Detta är det rimliga valet".

Mitt val innehöll dessutom mer lax i sin förpackning.

Holger tyckte det var för mycket lax att göra sushi på. Jag håller med Holgis till 100%. Det var för mycket lax att göra sushi på för två personer, MEN, det finns alltid ett "men" när jag vill ha rätt, och det är följande:

Holger hade inte räknat med att jag hade räknat ut detta:

1. En del av laxen går till sushin för oss två till middag.

2. Sen skulle vi träffa några av Holgers kompisar för att dricka alkohol och beskåda Andra Chansen. Efter att jag druckit alkohol blir jag: A) Hungrig B) Sugen på fett C) Sugen på salt D) Intresserad av det marina djurlivet

Lax innebär en otroligt bra kombo av A, B, C och D. Alla rätt.

3. Dagen efter att jag druckit alkohol blir jag bakis. Då passar lax väldigt bra eftersom det innehåller B och C. Dessutom skulle vi ut och rida på söndagen och då behövde jag den där extra proteinboosten för att orka. Lax botar även HIV.

Resultat: Vi kompromissade och köpte ICAs lite dyrare egna märke för 230 kr kg. Det blev lax så att det räckte till sushin, plus att det blev en skiva över som jag åt sittandes på golvet i Holgers mörka kök när han låg och sov. Som en hund åt jag. Som en hund.


I denna fotografiska bild kan ni se mängden lax.

Det blev en lyckad middag i alla fall. Roligt att sojan låg i kondomförpackningar. När jag först såg dem tänkte jag, "Oh la la, kanske kommer denna sushimiddag vara av den typen där vi äter från varandras nakna kroppar", men så blev det inte. Vi åt på tallrikar.

Jaja.

Det var vårt andra gräl det. Jag tror vår totala grältid landar på ca 5 minuter, men det har varit 5 väldigt traumatiska minuter. Jag hoppas och tror att vi kommit stärkta ur dessa två konflikter, och att vi i fortsättningen bara handlar på Konsum eller Hemköp.

Vad brukar du och din partner gräla om?




onsdag 22 februari 2012

Min bok på bokrean


Endast 49 spänn på bokus

http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=Till+alla+jag+legat+med&language=&ac_used=yes

Fick betyget 4 "A" av 5 möjliga i Amelia, bland annat.

Vad mer, jo utan den hade inte Holger tyckt att jag var intressant så jag har en del att tacka den där jävla boken för.

/Micke

måndag 20 februari 2012

Förenade är män starka

2007 var jag med min Beckmansklass i Japan. Sista dagen på flygplatsen var jag och en klasskamrat dåliga i magen. Vi hade både fobi för offentliga toaletter.

Det var någon timme kvar innan flyget skulle lyfta. Vi var helt öppna med varandra. Så där som bara två män kan vara. Vi sa, "Nej, det här går inte. Vi måste köra. Vi måste göra det. Tillsammans är vi starka".

Vi gick med bestämda steg mot toaletterna och satte oss i båsen bredvid varandra. "Nu pressar vi!" ropade vi till varandra, "OJOJOJ HEEERRRREEEEGUUUUD". Peppen var total. Resultaten slående. Vi klarade det! Fort och effektivt. Som kungar kom vi ut från tronsalen. Redo att flyga över kontinenter.

Vad missar vi i vår stressade vardag? Ett socialt experiment


Ett måste att läsa. Medvetenhet.

----------------------------------------------------------------------

En man satt på en tunnelbanestation i Washington DC. Det var en kall och ruggig januarimorgon. Man kunde höra Bach spelas under 45 minuter.

Eftersom det var under rusningstiden räknade man ut att 110 000 personer passerade stationen. De flesta av dem på väg till arbetet och viktiga politiska möten om hur man ska öka lönsamheten i krig.

Tre minuter passerade och en medelålders man upptäckte att det var nån som onanerade. Han saktade ner sin takt och stannade upp i några sekunder för att sen skynda vidare med sitt hektiska schema.

En minut senare fick onanisten sin första donation. En kvinna slängde lite pengar på honom i förbifarten.

Ytterligare några minuter senare lutade sig någon mot väggen och lyssnade på onanisten, men den mannen tittade på sin klocka och började gå igen. Uppenbarligen var han sen till jobbet.

Den som visade mest uppmärksamhet var en treårig pojke. Hans mamma drog i honom i all hast, men barnet stannade upp för att titta på onanisten. Tillslut drog mamman tillräckligt hårt och barnet började att ta sina första steg i livet. Det var vackert. Samma sak hände med flera andra barn. Alla deras föräldrar, utan undantag, tvingade dem att börja gå.

Under de 45 minuterna onanisten onanerade, var det bara 6 personer som stannade upp och lyssnade ett tag. Runt 20 gav honom pengar, men fortsatte att gå i sin vanliga takt. Han fick ihop 32 dollar. När han hade onanerat klart och tystnaden tog över, var det ingen som märkte det. Ingen applåderade. Han fick inget erkännande.

Ingen visste detta, men onanisten var Josh Wanquer, en av världens mest talangfulla onanister. Han har spelat skinnbanjo på de mest intrikata sätten känt för människan.

Två dagar före hans självbefläckelse i tunnelbanan hade Josh Wanquer sålt för fulla hus i Boston, där en plats i publiken kostar 100 dollar. I Boston är onani betraktat som stor konst.

Det här är en sann historia. Josh Wanquers onanerade inkognito i tunnelbanan var organ-iserat av Washington Post som del av ett socialt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Anslaget var: på en offentlig plats under en opassande tid: Uppfattar vi skönhet? Stannar vi upp och uppskattar den? Känner vi igen talang i en oväntad kontext?

En möjlig lärdom från det här experimentet kan vara:

Om vi inte har utrymme för att stanna upp och beskåda en av världens främste onanister onanera till den bästa musiken någonsin skriven, hur många andra saker går vi miste om då?

tisdag 14 februari 2012

Mitt första husdjur

När jag var ett litet barn hade jag dålig koll på vad det innebar att äga ett husdjur. Min pappa köpte en kanin. Inte den gulliga kaninen med fluffig päls som äter sitt eget bajs och som man bygger små hinder åt för den att hoppa över, utan den utan fluffig päls. Den kaninen som ätit sin sista avföring och som nu istället för att bo i en bur av hönsnät spenderade efterlivet i vår frys. Ja, en kanin till för att ätas. En som barn aldrig lekt med.

Men så sa min pappa, "Micke, det där är nu din kanin. Den finns där för dig att sörja och älska. Ända till på lördag då vi får middagsgäster". Jag fick ta ut kaninen ur frysen under korta stunder och höll i den som om den vore en ömtålig bebis. Sen bad jag mamma hjälpa mig att ringa en kompis som kom över för att titta på min kanin. Han fattade inte grejen.

När lördagen kom fick jag äta varmkorv istället.

torsdag 9 februari 2012

Mikael Sol: Självklart ska vi jobba till 75! Lata jävlar!

JOBBA TILL 75? Jag kommer att jobba tills jag dör på fabriksgolvet. Jag förstår inte varför jag skulle sluta jobba vid 65. Jag liksom typ andra i min generation pensionssparar inte ens, eller är med i facket. Hey, jag har inte ens hemförsäkring. Hallå, mitt hus har ju inte brunnit ner! Jag pensionssparar inte eftersom jag tror på att jag hittar andra försörjningsmöjligheter när jag blir gammal. Kanske som blöjtestarkonsult åt Carema. Jag är jättebra på att gå flera dagar utan att byta blöja. Kunde Gandalf jobba när han var gammal så kan jag. Han bevisade att livet inte alls är som i sossarnas sjuka sagor. För mig som arbetsgivare är det självklart att det inte är hållbart att människor ska vara pensionerade de sista fyra åren av livet, skriver Mikael Sol, känd för sin blogg Mikael Sol.

Genom att följa bloggar har jag förstått att många som hatar vårt fina land är upprörda över tanken att de ska jobba tills de är 75 år. Men för mig som jobbat sedan jag var 5 år i Kinas Apple-fabriker och själv varit arbetsgivare sedan jag kom i puberteten är det självklart att det inte är hållbart att människor ska vara pensionerade de sista fyra åren i livet. De ska ju ändå dö i sin ensamhet liksom.

Ett av de motargument jag hört är att det finns folk med tunga arbeten som inte klarar av att jobba tills de fyller 75. Men tanken är inte att man ska ha samma yrke från att man är 6 år till 74. Kanske man är barnprostituerad i början av karriären, men när kroppen inte pallar de sexuella övergreppen längre börjar man sälja sina yngre syskon och vid 60 kanske man blir konsult. Vilket jobb man har ska påverkas av var män befinner sig i ens underliv.

Just eftersom vi kommer att arbeta längre är det viktigt att välja en karriär som känns kul. Du kanske precis som jag tycker att sprit är kul? Bli alkoholist! Förr var det föräldrarnas klasstillhörighet som avgjorde var man hamnade på samhällsstegen och man hade svårt att byta klass. Nu när klyftorna mellan fattig och rik ökar lavinartat är det allt fler som ser sin karriär som en investering i hur man vill att ens liv ska se ut. Man ska välja yrke för sin egen skull. I framtiden kommer anställningen heller inte vara att man ska jobba 9-5. Istället kommer ens jobb allt mer bli ens livsstil. Det finns ingen tidsgräns för när arbetet ska pågå. En vanlig arbetsdag bör kanske ligga på 20 timmar sju dagar i veckan. Bara lata människor behöver sova mer än en kvart. Kolla in mig som exempel. Jag sover ca 10 minuter per natt och det gör att jag helt tappat verklighetsförankringen. Oj, nu när jag tänker efter borde alla rida till sina jobb på rosa fluffiga enhörningar.

Jag kommer att jobba tills jag dör. Igår dog jag lite när jag såg en sjukt snygg väska från Gucci. Asså guuuu va den va fin! Alla kan ha en sån väska, tycker jag.

Jag förstår inte varför jag skulle sluta jobba vid 65. Nu är klockan 19.47 och jag är inte det minsta trött. Amfetamin har den inverkan! Jag liksom andra i min generation pensionssparar inte ens. Jag pensionssparar inte eftersom jag tror på att jag hittar andra försörjningsmöjligheter när jag blir gammal. Jag kan jobba när jag är gammal eftersom jag är scientolog och därför aldrig kan bli sjuk. Varför finns ens ordet "gammal"? Det är ju bara en omskrivning för LAT och OTACKSAM!

Det är dags att vakna upp och lukta på frappen. Vad är det för liv att gå till jobbet med en känsla av tvång varje dag, när man kan göra det ändå tills man är 75? Börja lida redan idag istället! Det handlar om ens inställning till livet. Ditt jobb är en livsstil. Våga byt jobb. Är du lokalvårdare? Bli VD på Ericsson. De har ett jättebra bonusprogram som jag kan rekommendera! Våga utbilda dig till bloggare. Jag erbjuder bloggkurser i hur du lägger upp Dagens outfitt, bloggar om utlandsresor och hur du skriver inlägg som handlar om absolut ingenting på så många tecken som möjligt. Satsa på förändring nu, istället för att räkna dagarna tills du blir 65. Färga håret i panda-urin om du har lust! Köp ett diamanthalsband bara för att du är värd det! Allt är möjligt!

Jobb ska behöva vara en börda. Därför är jag entreprenör! Jag tycker synd om den som har rätt till semester 5 veckor per år för att lata sig. Hitta istället ett yrke där du får jobba hela tiden. Ett där du får ordentligt med kuk från överheten!

Sen kommer det självklart alltid att finnas folk som inte kan jobba när de är 75. Sånt kan ske. Asså de kanske får cancer och dör. Men om fler jobbar kan de ta hand om de sjuka jävlar som inte kan jobba. Det är exempelvis därför det är så bra att vi skär ner inom vården!

Min mormor och hennes vänner är alla döda, men jag lovar att om de bara hade levt hade de varit pigga och velat jobba. Min mormor blev ensamstående ganska tidigt eftersom morfar dog 55 år gammal så hon slet för att försörja sina tre döttrar och de fick i sin tur börja jobba tidigt för att få allt att gå ihop. Hon hade så mycket kunskap från livets hårda skola att hon skulle kunna hjälpa andra som haft det tungt. Bara hon hade levt nu, 100 år gammal. Men det finns en åldersdiskriminering som gör att man inte vill anställa äldre personer för att man tänker att de ska gå i pension. Själv har jag inga äldre personer anställda i mina bolag. Vi måste komma tillrätta med åldersdiskriminering så att kompetensen de äldre sitter på inte försvinner. Exempelvis borde vi beslagta deras hjärnor vid 75 år och förvara dem i burkar som vi sen i framtiden när tekniken finns kan gröpa information ur.

Det är svårt att se framför mig vem jag är vid 75 års ålder. Kanske har jag expanderat till två bloggar då. Förhoppningsvis är jag pigg och frisk och helt sönderplastikopererad - mer maskin än människa, som Darth Vader. Då kan jag också arbeta som mentor för yngre sither. Det finns ju alltid en mästare och en lärjunge på den Mörka sidan av Kraften.

Det är viktigt att tjäna pengar på andra så att man själv kan leva fritt. Men skippa tänket att man ska spara nu för att leva sen, den inställningen måste bort. Ta ut alla dina pengar från banken. Det kommer de uppskatta! De som sparar hela livet för att ha till pensionen gör ett misstag. Pengarna kommer samhällsledarna ha fifflat bort långt innan dess. Skulle man istället använda pengarna idag, investera i sig själv, tex med schysst fejkhår eftersom ens eget fallit av efter allt överarbetande, skulle man istället kunna höja sin inkomst. Snygga människor tjänar mer! Sälj dig med ett botoxleende, vännen!

Mikael Sol, chefredaktör EgoEgo och företagare