måndag 14 november 2011

Nu räcker det

Jag vet inte riktigt hur det var under er skoltid, men jag som är född 1981 minns tydligt hur killarna på min skola nån gång i mellanstadiet systematiskt satte igång att tafsa på tjejerna. Vi tog dem på rumpan och de som hade börjat få bröst tog vi på där. De skrek och sa ifrån men vi fortsatte. Vi tiggde om kramar på rasterna. Tjatade till att de tillslut gick med på det. "En kram bara", men när vi fick en ville vi ha en till. Och en till.

Det här var inte under några timmar i en rollspelssituation, utan varje dag ända upp till högstadiet. Det är inget som är kul att berätta. Jag kan bara föreställa mig den ångest tjejerna hade varje morgon inför att gå till skolan. Stressen inför att bli utsatta för de här trakasserierna. Hur påverkade det deras prestationer i skolan?

I högstadiet började nästan alla tjejer i klassen "få mens" samtidigt, alltså varje gång det var simning på schemat. De ville inte visa upp sig i baddräkt inför oss. De ville inte att vi skulle tafsa på dem i den utsatta situationen. Sen fanns det de tjejer vi valde att inte tafsa på. De vi exkluderade. Inte av välvilja. Signalen till dem var tydlig: Ni duger inte.

Jag har hört liknande berättelser från många idag vuxna kvinnor som jag pratat med om deras ungdom. Många blir än idag utsatta för liknande saker på krogen bland annat. Jag som ändå är en rätt snygg kille har aldrig varit med om att en främmande kvinna tafsat på mig när jag varit ute på lokal. Bland tjejer är det nästan standard att man råkar ut för något.

Jag minns en gång när jag och min dåvarande flickvän hade varit och tagit en drink på ett ställe. Vi skulle gå till pendeltåget och på vägen passerade vi genom ett killgäng. En kille tog henne på fittan och en annan tog henne på brösten. Jag har gått igenom flertalet tjejgäng men aldrig varit med om att de tafsat på mig. Spelar ingen roll hur full eller hur utmanande klädd jag varit.

Jag såg ett program på SVT för nåt år sen om ett socialt experiment som en amerikan brukade utföra i grupper lite överallt i västvärlden. Experimentet pågick under några timmar med frivilliga. De blev indelade i två grupper. En med de som hade blå ögon och en med de som hade mörka ögon. De med mörka ögon blev omedelbart bättre behandlade än de med blå ögon. De fick sitta i ett rum med stolar, och de andra i ett utan.
Ett enkelt sätt att visa på diskriminering. Det var sällan experimentet lyckades genomföras helt för de med blå ögon var snabba att protestera och dra där ifrån. De menade på att hela grejen var löjlig och att såna missförhållanden inte existerade i samhället, för de hade då aldrig varit med om det.
De flesta med mörka ögon var personer med invandrarbakgrund och de kände igen sig mycket väl i experimentet. Varför? Jo, för att till skillnad från de med blå ögon var det en stor del av deras vardag att bli diskriminerade på olika sätt.

Jag tänker på den aktuella teaterföreställningen om SCUM-manifestet som satts upp för gymnasieelever där tjejerna i publiken blir väl behandlade medan killarna får sitta obekvämt och bli kallade nedsättande saker.

Det är möjligt att alla andra män som läser det här är utan skuld. Att ni aldrig var de som tafsade eller som försökt charma en kvinna på krogen på ett obehagligt sätt, och att det därför är främmande för er att unga killar ska behöva få prova på hur det kan vara att vara utsatt på samma sätt som tjejer, eftersom ni inte sett det själva.

Men om den här teaterföreställningen åtminstone kan väcka en tanke bland några unga killar om att sluta tafsa på tjejer och sluta kalla dem för hora så har det väl ändå varit värt något?

Jag vet mycket väl att jag inte vågade stå emot grupptrycket från de andra killarna när jag var i den åldern. Jag blev istället en del av det och det har jag alltid ångrat.