lördag 27 augusti 2011

Om mina komplex

När jag postar de där roliga frågor och svar-inläggen från Blondinbellas blogg så är det ofta med frågan om jag har några komplex. Av nån anledning så har jag alltid tänkt på frågan som att den handlar om mitt utseende, min kropp. Den fysiska avatar som folk ser.
Varför gör jag det? Jag tror det är för att frågorna är hämtade från en tjejs blogg. Det är kvinnans perspektiv på sig själv. Blondinbella och andra (kvinnliga) bloggare som har svarat på samma fråga har nästan alltid svarat kroppsrelaterat.

Sen jag började gymma har jag fått mer komplex för hur jag ser ut. På gymmet handlar så mycket om utseende. I korridorerna sitter affischer på välmående stelt leende personer i vackra kroppar uppsatta. De glor på mig, men jag vill inte möta deras blickar. Jag skyndar förbi. Inne i själva gymdelen sneglar jag på de andra männen som tränar, "Hur flåsar han där på löpbandet? Och han där, hans armar är större än mina lår!"

Från gymmet ringer de ibland och frågar om jag har kommit på någon målsättning med min träning. De tjatar om det, och verkar inte ha någon förståelse för att jag ingen har. Det enda jag vill är att fördriva tiden, men de godtar det inte som ett mål.


Jag har lärt mig att leva med att vara spinkig. Ingen kallar mig bög längre och jag blir inte inknuffad i skåpen på rasterna i högstadiet nuförtiden. Ingen frågar varför jag inte äter på lunchen, för jag har lärt mig att äta igen. Det tog år av terapi och mediciner. Varje lunch är en seger utan att längre vara en kamp.

Det är inte det fysiska som är mitt stora komplex numera. Det är det intellektuella. Jag har inte läst alla de där böckerna en person av min typ borde ha läst. Jag är lite halvt insatt från sånt jag hört andra prata om. Artiklar i tidningar, på nätet och program på teve. Men jag har fortfarande inte läst böckerna. Jag är rädd för böckerna.

När folk jag träffar refererar till en viktig bok så nickar jag fortfarande, kommer med ett litet medhållande "mmmm", och försöker dölja att jag inte är påläst. När jag var tonåring dolde jag min kropp i stora kläder.

Det är så många olika etapper jag känner att jag måste klara av i min klassresa. Jag har klarat av utbildningen. Jag har gått på en av de finaste designskolorna i landet. Jag har det fina jobbet och jag tjänar mer än min storasyster som är undersköterska. Jag vill vinna.

Men de där böckerna radar upp sig som svåra hinderbanor. "Det är bara att läsa", säger mina medelklasskompisar som alltid läst och vars föräldrar har läst. Det är bara att skaffa ett jobb. Det är bara att börja tjäna pengar. Det är bara att ha det där kontaktnätverket. Det är bara att passa in.
"Jag läste Kafka i gymnasiet", säger en kompis. Betyder det att jag som trettioåring kan läsa Kafka nu? Är det ens relevant? Vars ska jag börja? Ibland känner jag mig som en analfabet.

I lägenheten jag hyr i andra hand står en bokhylla med fantastiska böcker. Böcker som inte tillhör mig. Alla som kommer och hälsar på fastnar framför denna bokhylla i beundran. Deras munnar är öppna. De står där framför detta litterära altare, "Den där förändrade mitt liv. Den där skulle jag kunna dö för. Den där och den där och den där".

Jag bor här, men har aldrig vågat öppna en enda av de där böckerna. De är för fina för mig. Lite som de där dekorationstallrikarna som sitter upphängda i mitt föräldrahem. De som vi aldrig ätit på.