fredag 26 augusti 2011

Hur kan man älska någon som älskat någon förut?


Jag lärde känna ej tjej 2007 som var en kompis kompis. Efter att vi hade känt varandra i några månader så råkade vi ligga med varandra. Jag var ganska intresserad av henne. Hon var väldigt vacker, några år äldre och vi hade ungefär samma humor.

Men det fanns alltid en distans mellan oss två. Då tänkte jag att det var hon som hade byggt höga tjocka murar. Murar som en mörk sorg lyste genom. En sorg över den stora kärleken som inte höll. Den relationen i livet som skulle vara för alltid. Ja, jag tänkte att det var från hennes håll det var stängt.

Jag har tänkt på henne och mig en del. Vi försökte igen för ungefär ett år sen, men det gick inte då heller. Det är inte bara hon som bär på den där sorgen. Jag har den också. En anknytningsproblematik som jag försöker brotta ner, men det är som att jag inte är tillräckligt stark. Eller om det är min teknik som brister.

Jag pratade om det med två nära tjejkompisar idag, båda har jag tidigare dejtat, och de säger samma sak, att de väntade på att jag skulle öppna mig för dem, men det hände aldrig.

Det är inte så att jag vill att det ska vara på det här sättet. Jag vill gärna ha en nära relationen med en annan. Det är som att jag gömmer mig bakom ett ton av ironi och distanserad humor, men jag tror att de som är lyhörda för det även ser min sorg. De senaste 8 åren eller vad det nu är har jag bara hankat mig fram från vecka till vecka. Jag har gjort det jag bestämt mig tidigare för att göra i form av utbildning och arbete, men jag har inte känt någon egentlig glädje. Jag vet hur det känns att vara lycklig. Jag har upplevt det. Det var längesen. Jag försöker att aldrig tänka på det, för det gör för ont.

Jag kan dra en parallell till en annan sak som kanske kan verka banal.
När jag var liten var jag ganska bra på att rapa, men i och med att jag började få panikångest så började jag bli väldigt rädd för att rapa, så plötsligt kunde jag inte rapa längre. Jag kan det fortfarande inte, fast jag inte längre har panikångest. Det är något med den där gamla rädslan som fortfarande förlamar mig.

Min förrförra flickvän frågade min lillasyster en gång om hon visste hur hon skulle nå in till mig, och min lillasyster svarade allvarligt, "Det där är allt du kommer få". Jag skrattade åt det då, men jag gör det inte längre. Nu känns det bara så bottenlöst sorgligt.

Jag behöver någon som bygger en häst av trä. Någon som lurar sig in i mitt hjärta och ödelägger det svarta om natten då jag sover. Bränner hela skiten och dödar allt, så att något nytt där kan gro.