måndag 30 maj 2011

Lidandets man

Uh, jag är hemma sjuk. Ont i halsen och feber. Ni vet inte hur det känns när en man är förkyld. Till skillnad från att föda barn är det inget mirakel. Inget nytt liv blir till. Inget spricker.

Jag ligger i min säng med neddragen rullgardin och har stressångest över att jag inte är på jobbet. Så mycket att göra. Försöker maila lite med mina frilansare, men har inte tillgång till allt jag behöver. Frustrerande.

Jag är sjuk. Sjukt uttråkad. Buhu. En vit västerländsk medelklassman. Så härjad. Inte välkommen in i feminismen. Exkluderad, inte inkluderad. Är jag inte en härlig man? Vem har jag förtryckt? Varför ska jag få lida för de tusental år av patriarkat förtryck? Jag bestämmer över ingen. Det enda onda jag gjort är att jag skrivit låtar om ingenting och sålt några diktböcker. Kanske varit med i underhållningsprogram på teve fyra och kanal fem. Var det så illa? Ska jag straffas för att jag bara är en helt vanlig man? Jag gillar ju kvinnor. Kvinnor och vin. Och krig och fotboll.

Så här ligger jag ensam. Ingen som tar hand om mig när jag är i nöd. Genom väggen hör jag hur min granne diskar åt någon annan. Kanske någon bättre. Eller så var det bara någon som råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Någon med smutsiga tallrikar.

Någon som hade ätit.