måndag 30 maj 2011

Celibatets helande kraft

När jag berättar för folk att jag varit utan sex i 23 månader möts jag ofta av ett våldsamt ifrågasättande. Folk blir uppriktigt upprörda. De kan inte förstå varför jag valt att leva i celibat.

Jag vet inte om jag längre orkar förklara varför jag valt att ha det så här. Det känns som att ingen lyssnar eller förstår.

På den tiden jag hade sex så började jag objektifiera mig själv något enormt. Jag var en kuk. En fallos inlindad i bacon. Kött.

Människorna jag mötte, ja, människorna, såg jag inte som människor. De var knulldockor. Fulla av luft men för mig tomma. Jag kunde inte se livet de hade inom sig. Det vackra spröda. Det religiösa kallar för själen.

När jag såg mig själv i spegeln jag har monterad i taket ovanför sängen såg jag en vampyr. Jag såg ingenting. Sänglakanens rörelse skvallrade om ett förlorat liv.

En dag var det som att solljuset sken in genom persiennerna och kittlade mig på näsan. Jag kände mig helt plötsligt nyfiken. Nyfiken på äventyret som kan vara livet. Om man bara vill.

Det var dags för mig att tacka för fisken och simma ut i världsrymden.

Så jag kastade mig ut i vad jag trodde var ett vakuum, bara för att upptäcka fantastiska nebulosor och gnistrande galaxer. Ett liv utan jakt på kroppar. Där du och jag kan mötas som likar. Där allt inte handlar om att ligga. Där du för mig även som äldre kommer ha ett värde, trots att din ungdoms skönhet sedan länge falnat.

Borta är de ensamma tårarna på nattbussen. Borta är flykten från en främlings säng då hon precis somnat.

Jag har vaknat ur min grav och forcerat jordlagret ovanför den. Jag har trängt ut ur den död som sex inneburit. Nu frodas jag i liv. Och jag kan äntligen se dig. Du är vacker. Jag vill hålla din hand och aldrig släppa taget.

Jag är inte rädd för verklig kontakt längre.