söndag 29 maj 2011

Att sträva efter något större

Det var rätt kämpigt igår. Jag hade ingen större lust att göra något. Men så kände jag att jag var tvungen att ställa upp. Så jag gick genom regnet över halva stan till två kompisar. Med mig hade jag ett helrör i innerfickan.

Jag hade så jävla ont i huvudet och magen var i uppror. Jag ville kräkas redan innan jag ens hade skruvat upp korken. Det kändes precis som i november.

Väl framme blev jag bjuden på whisky och vin. Det tog inte riktigt skruv. Vi bestämde oss för att gå på en vänsterkollektivfest i området som kallas Lilla Somalia. Grejen var att vi inte kände några där, så vi visste inte hur kul det skulle kunna bli. Det stod på eventet att de sålde öl som blev över från en bussresa. Jag tror det var nåt om Palestina kanske (det brukar ju vara det när man ska festa inom vänstern. Man stödjer något genom att bli packad).

Vi tog med oss helröret som färdkost. Det var 19 minuter till att bussen skulle komma, så vi bestämde oss för att gå en del av vägen. Det blåsta kallare och kallare. Regnet slog som nålar i ansiktet. Vi ville ha chips men klockan var fem över elva och nästan allt var stängt. Vi hittade en turkkiosk som var öppen och jag köpte en cola som hette cockta. Det var ett roligt namn och den smakade verkligen kuk. En sönderslagen teve mötte oss på vägen. "Det är farligt här", så någon. "Nej, det där är TV4:s fel. Någon insåg att de gått för långt och slängde ut skiten", svarade jag. Ingen skrattade.


När vi kom fram till festen visade det sig att alla var tjugi. De var så där tjugi som man själv var för tie år sen. När allt var kul. När det var kul att vara på en kollektivfest i en trashig lägenhet med alla de där detaljerna man vill ha i ett vänsterkollektiv. Che-koppar. Foto på Reinfeldt med ditritad Hitler-mustasch. Feministiska serierutor på kylskåpet. Jag har sett det tusentals gånger förut. Det känns som hemma.

Våra chips gjorde succé. Alla var trevliga och vi hade trevligt. Vi satte oss i en sliten soffa och en liten pojke, född nittiett, började prata med oss. Han såg ut så här.
Jag tyckte det var töntigt, eftersom vi inte var på maskerad, men han var ung. Jag kan förlåta honom.

Vår sprit tog slut rätt fort. Att de skulle sälja öl på festen visade sig inte stämma. Jag var ganska nykter, vilket passade dåligt ihop med de fulla barnen jag var omringad av. 1910-talslajvarkillen frågade oss helt plötsligt vad vi gjorde på festen. Varför vi var där. Vi blev genast sarkastiska och sa att det var på den här festen allt hände. Att den var IT-festen i Malmö. Han genomskådade sarkasmen med lätthet. Vi hade underskattat honom. Istället gick en av oss på honom om hans klädsel. Han blev tyst. Man såg att han blev ledsen. Mobbad av gubbar. Ingen tycker det är kul. Vi övergav festen för att dra hem och hämta mer sprit. Det ryktades om en fest i Västra Hamnen på andra sidan stan.

När vi steg av bussen frågade en av oss vad klockan var. Jag sa att den var ett. När jag tittade så var den halv tre. Det fanns bara två centiliter vodka kvar i flaska. Vi tog med den och när vi kom fram till Västra Hamnen så stängde stället.

Utanför stod en rastakille med två tjejer och huttrade mot en vägg. De bad oss komma och värma dem. Jag tryckte min kropp nära. Det blåste hårt från havet. De hade beställt en taxi och skulle åt samma håll som jag. Bakom mig höll de andra på att hamna i bråk med två killar som ville ha cigg. Jag smet iväg i en svarttaxi utan att säga något till någon.

I morse vaknade jag med ont i halsen. Tror jag håller på att bli förkyld.